Det där? Det är ju bara ett vanligt jävla marsvin.

För det mesta tycker jag det nästan bara finns fördelar med att bo i en småstad. Det är till exempel nära till allt utan att man behöver vara beroende av vare sig bil eller kollektivtrafik. Man behöver inte köa i 175 år för att få en lägenhet. Man kan betala med pengar på bussen, efter några öl stampar alla takten till Sweet Home Alabama och man kan med gott samvete vara lite efter sin tid utan att känna några slags förpliktelser gentemot en hysterisk storstadsmentalitet.

Men när det bara finns en affär som säljer rättvisemärkt choklad så är det rätt trist när den är slut, och dessutom var slut förra veckan också. Jag stod en lång stund och stirrade argt på den tomma hyllan som om det i sig skulle få de 100 g Eguale Apelsin/mörk choklad, som jag var övertygad om att mitt välbefinnande hängde på, att materialiseras framför mina ögon, men det skedde inte. Det hade med största sannolikhet inte skett i en storstad heller, men där hade jag åtminstone kunnat gå till någon annan butik. 

Och när det bara är Sport-Åke som säljer de skor jag vill ha och butiken just denna dag är stinn av föräldrar med nya friska barnbidragspengar på kontot och det bara finns en expedit som jag har bedömt vara lite kompetent och de andra som jobbar därär 20-åringar som möjligen är experter på vad som är snyggt och trendigt men som inte har en aning om vad mina krävande Kalle Anka-fötter behöver när jag är ute på mina strapatsrika äventyr i skog och mark, då är det rätt trist när just den expediten inte jobbar och man därför inte kan få den hjälp man anser sig behöva. 

Jag tror det börjar dra ihop sig till ett litet besök i storstaden. Med betoning på litet, alltså.