Jag tycker danska är ett trevligt språk. Fullständigt obegripligt, men ändå trevligt, mysigt, rent av hyggeligt som de säger på andra sidan sundet. Alla danskar låter så himla vänliga och omtänksamma och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ragga upp en dansk bara för att få höra honom prata lite. Förr ville man hoppa i säng med Bruce Springsteen, men frågan är om inte den danske handbollsspelaren Lars Krogh Jeppesen skulle bräda självaste The Boss på mållinjen genom att bara öppna munnen. Kanske.
Det hade förstås blivit lite problem kanske redan inledningsvis av vår imaginära dejt, Lars Krogh Jeppesens och min, för jag förstår verkligen ingenting, och då menar jag ingenting. Han skulle kunna lura i mig vad som helst, fast det är väl vad dejtande i stora drag går ut på i och för sig.
En gång var jag i Roskilde för att besöka en hästhandlare. Han hette Lassefar, precis som i Pelle Erövraren, fast han var ju i och för sig svensk och spelad av Max von Sydow i filmen, fast det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att alla karaktärer som spelas av Max von Sydow är svenska för det var ju till exempel inte kejsar Ming i Blixt Gordon eller prästen i Excorcisten. Men i alla fall. Den danske hästhandlaren Lassefar var en alldeles otroligt sympatisk man i sina bästa år. Han förevisade flertalet hästar och det är alltid trevligt, men det bästa kom efteråt, när Lassefar förde in oss i sadelkammaren och med flinka händer trollade fram en enorm bricka med smörrebröd och öl och uppmanade oss att Bare spis! Sådana enkla instruktioner förstår till och med jag, och det smakade så gott att det var som att få nycklarna till salighetens portar i handen. Vi pratar fortfarande om det som en av de bättre måltiderna genom tiderna.
Vid ett tillfälle blev Lassefar och jag ensamma med varandra och jag kände att det var min plikt att kallprata lite. Tyvärr var Hur många hästar har du? det enda jag kom på att säga, och Lassefar svarade något som lät som To og halvfems, och eftersom danska räknesystemet är på samma svårighetsgrad som kvantfysik och jag till och med tror att man kan åberopa Heiselbergs osäkerhetsprincip här, så vet jag faktiskt inte hur många hästar han hade. Eller jag vet i och för sig att to och halvfems betyder 92, men det tar ungefär tjugo minuter för mig att räkna ut det och då är jag ändå inte riktigt säker på att det blir rätt i slutänden. Jag måste säga att det är hemskt svårt att kallprata på sådana svajiga premisser.
Men de där smörrebröden var verkligen inte dumma. Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att köpa en häst i veckan hos Lassefar bara för att få sitta där och spisa i hans sadelkammare, men jag tror det blir aningens dyrt i längden. Men det är klart, får jag ihop det med Lars Krogh Jeppesen och hans tyska proffspengar så ordnar det sig nog med det pekunjära.
Bara han inte tröttnar innan jag hunnit räkna ut vad han syftar på när han med liderlig stämma föreslår att vi ska ägna oss åt ni og tres. Jag tror Lars tycker det är lite avtändande när jag börjar bläddra i en parlör när han är upptänd av begär, och dessutom är han nog i det närmaste missnöjd med att det går drygt halvtreds hästar i hans trädgård, hästar som jag har ätit mig till för Lars Krogh Jeppesens pengar vid mina täta besök i Roskilde när Lars är iväg och spelar handboll i Kiel eller var han nu kan tänkas befinna sig, jag förstår ju faktiskt inte vad han säger när han kommer hem och bara viftar till med nya proffskontrakt från tyska ligan stup i kvarten. Kanske blir vi bittra ovänner och Lars slänger min parlör i soporna och jag tvingas dra upp hur mycket spö Danmark fick av Sverige under Bengt Johanssons tid som förbundskapten, och det slutar med att han bedrar mig med någon dansk blondin som har fått i sig räkneorden gratis med modersmjölken.
Eller så kanske jag skulle nöja mig med att bara ta tåget över bron, gå in på ett café och beställa ett smörrebröd eller två? Det verkar faktiskt enklast så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar