Har nu sett första avsnittet av första säsongen av The Walking Dead. Känsla just nu: Läskig. Fan vad obehagligt med liksom miljoner zombies som bara hasar omkring och vill äta ens kött. Fast...en zombie är ju i praktiken så gott som död? Och då bör ju ämnesomsättningen vara så gott som obefintlig, så jag fattar inte varför alla zombies är så djävla hungriga hela tiden. På kött. Men, tja, om alla zombies var nöjda med att tugga i sig bröd och linser i livet efter detta så skulle det väl inte bli någon The Walking Dead eller någon annan zombiefilm heller. Fel av mig.
Fast ändå. Om man nu vaknar upp ur en längre tids medvetslöshet, som polisen gjorde, och upptäcker att det har varit en zombieapokalyps under tiden och att alla människor man känner antingen är a. döda, b. zombies eller c. försvunna, skulle man inte då, när man till slut träffar ett par personer som varken är a. döda, b. zombies eller c. försvunna, liksom insistera på att "nu djävlar håller vi ihop"? Skulle inte tillvaron i sig vara så skitläskig att man skulle klamra sig fast vid snudd på den dummaste personen i universum, så länge personen ifråga inte var a. död, b. zombie eller c. försvunnen? Det tycker jag, men i The Walking Dead skiljs man gladeligen åt efter ett par dagars överlevnadskamp i zombieapokalypsens anda för att den ene måste leta rätt på sin fru och son (förståeligt) och den andre "inte känner sig riktigt redo att gå vidare än" (någon mindre förståeligt). Men, ja, återigen hade det väl inte blivit någon The Walking Dead eller någon annan zombiefilm om alla bara sejfade hela tiden SOM JAG SKULLE HA GJORT.
Strax: Middag och avsnitt två.
Haha, jag har börjat titta på The walking dead först senaste månaden, och jag har också stört mig på det där med att överlevande inte håller hårt fast vid varandra när de väl har hittat varandra. Fast det blir ännu värre längre fram, för då börjar människor skjuta mot varandra när de träffas. Som om zombies inte var nog så att säga. Varför inte lite interna strider på det också? :D
SvaraRadera