Förra veckan läste jag boken Östermalmsmorden av Lars Bill Lundholm. Eller om det var Lars Bull Lindholm. Det är i alla fall han som har skrivit Skärgårdsdoktorn. Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig läst boken. Jag har i och för sig aldrig sett mer än enstaka scener ur Skärgårdsdoktorn fladdra förbi i rutan, men jag tycker det verkar vara en skittöntig serie med en målgrupp som är avsevärt mer medelålders än jag. Förlåt alla Skärgårdsdoktorälskare, men så är det.
Men hur som helst, Östermalmsmorden verkade lovande när jag stod på Pocket Shop och skummade baksidestexten. Jag gillar i allmänhet svenska deckare, men den här var verkligen medioker. Intrigen var bara sådär, och resten av boken var rent av störig.
Det var ett evigt malande om huvudpersonen Axel Hakes onda knä, till exempel. Det var så man trodde att självaste Skärgårdsdoktorn skulle behöva rycka ut, fast det hände förstås aldrig. Men det var ett evigt huggande av smärta och linkande och vacklande och haltande med käpp, sida upp och sida ner.
Axel Hake hade en hustru som var oootroligt vacker. De var gifta, men bodde inte ihop för det ville inte hon. Fast han ville det. Och hon iväg till Danmark och hade en affär med en dansk och hem igen och bekänna och han blev bitter och sårad men hon log sitt förtrollande leende och så var allt glömt och förlåtet. Typ. Och deras unge, som var cirka 4 år, var ooootroligt snäll och väluppfostrad och sysselsatte sig själv hur länge som helst. Jamen eller hur.
Och när ungen skulle bo hos Axel Hake, vilket hände emellanåt när han inte var upptagen med att vara polis, så fick hon sova på en madrass på golvet. Men hallå, hur svårt kan det vara att fixa en säng?
Och påfallande ofta satt Axel Hake hemma och tog ett glas vin eller en öl och fick sedan rycka ut i polisärenden. Är det ingen som tycker det är konstigt att en polis kommer körande i bil och luktar alkohol? Jag menar, sånt känner man ju.
Axel Hake hade en äldre syster som var tjock och ful. Ändå hade hon haft högar med unga och snygga älskare hela livet. Det lyckas ju knappt folk med som varken är tjocka eller fula, så det verkar ju mycket troligt.
Och vad är det egentligen med deckare, måste alla poliser ha ett specifikt intresse som dominerar hela deras vardag? Ingen kan vara sådär lite måttligt intresserad av till exempel både fjällvandring och frimärken, utan det måste vara ett enda intresse som gränsar till besatthet. Axel Hake spelade på hästar (fast inte så mycket att det gick ut över hans karriär förstås). Och så simmade han helt frenetiskt, så det var ju faktiskt två saker i och för sig. Men oftast är det bara ett intresse. En annan av poliserna i boken löptränade som en besatt, och en tredje var bara intresserad av dans. Det är som om poliser inte kan vara vanliga människor med vanliga intressen. Men det kanske de inte kan. Jag känner inga poliser, så jag vet inte så noga.
Ja, men hur som helst så löste förstås Axel Hake mordet genom listigt tänk. Mördaren åkte fast och jag antar att Axel Hake gick och simmade några hundra längder i bassängen eller åkte till Solvalla. Jag hoppas han stannar där, jag är inte vidare intresserad av att återknyta bekantskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar