I fredags blev tåget jag åkte med helt strömlöst någonstans mitt ute i ingenstans, men i relativ närhet av Alvesta. Folk blev helt rabiata och ringde i sina mobiltelefoner och förbannade ödet, vädret, SJ och Gud på löpande band. Om man hade kunnat fånga upp all energi som gick åt till vrede så hade man förmodligen kunnat stänga ner ett medelstort polskt kolkraftverk. Ibland förstår jag inte vad det är för fel på folk, de kan verkligen inte hantera motgångar med någon som helst värdighet. Det var ju inte precis så att vi var ombord på Titanic och måste börja slåss om platser i livbåtarna.
Jag satt bredvid en arg tysk som var minst hundra år gammal och hette Heinz. Han var synnerligen bitter över den rådande situationen och påstod att det till och med var bättre i Tyskland under andra världskriget. Fastän man bombade stationerna sönder och samman så gick minsann tågen ändå, och dessutom i tid. Jag funderade helt flyktigt på att kommentera att de flesta verkade ha destination Auschwitz, men avstod av säkerhetsskäl. Tyskar verkar vara så himla snarstuckna och lättstötta.
Av säkerhetsskäl slutade man även att servera alkoholhaltiga drycker i bistron under strömavbrottet. Heinz fick nästan ett slaganfall när detta proklamerades, och röt att om detta hade hänt på kontinenten så skulle tågpersonalen gått omkring och bjudit passagerarna på sprit.
Jag framkastade teorin att SJ:s personal nog ängslades för att det gamla nordiska vikingablodet skulle komma i svallning och folk skulle börja gå bärsärkargång om man spädde på frustrationen med alkohol. Jag tror inte Heinz tyckte att det var en så bra förklaring. För övrigt var det ganska många som medförde rätt så rejäla kvantiteter av eget dryckjom, så de pytteflaskor som säljs i bistron hade nog inte gjort varken till eller från.
Jag tröttnade ganska snabbt på Heinz’ gnäll. Jag tyckte inte att jag på något sätt satt i sjön eftersom jag var utrustad med vanlig bok, ljudbok, mp3-spelare med bra musik, kortlek samt papper och penna. Dessutom hade jag både mat och dryck och varma kläder och ficklampa. De som det verkligen var synd om var mina föräldrar som i god tid kört hemifrån för att hämta mig vid tåget och som hamnat i världens fetaste radioskugga och inte gick att få tag på utan fick sitta och häcka på Nässjö C i flera timmar en fredagskväll. Roligare kan man ju ha.
Det är ju tur man har musik och böcker så man kan förströ sig medan man väntar, sa jag menande flera gånger till bitter-Heinz och petade igång mp3-spelaren och slog upp boken. Men han fattade verkligen inte vinken utan bara pågick med sin monolog om Tredje Riket. Nej, det sista var inte sant. Han pratade om allt möjligt. Mest om sig själv.
Till slut kom det i alla fall lite ström någonstans ifrån och tåget kunde krypa in i Alvesta där färden fick fortsätta med buss. I sinom tid nådde jag mitt föräldrahem, som i det närmaste var försatt i undantagstillstånd på grund av stormen. Ingen ström, inget vatten, ingen telefon, ingen värme, inga fungerade toaletter. Det var nästan att komma ner sig ett snäpp, jämfört med att sitta på tåget. Fast jag slapp ju i alla fall Heinz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar