Igår kväll var besökte jag en kompis som jag inte träffat på länge. Vi lagade mat, drack vin och det förekom inte en enda mening som inte innehöll minst en glosa ur vår synnerligen rikhaltiga vokabulär av runda ord.
När jag vaknade i morse var jag i det närmaste ofattbart trött. Jag stiger upp nästan innan djävulens hantlangare börjar blåsa liv i helvetets eldar, så det händer sällan att jag studsar upp med ett leende. Det gjorde jag inte nu heller. Jag fick tänka i evigheter innan jag kom på hur man stängde av larmet på mobilen och jag släpade mig upp och klädde på mig.
För några dagar sedan tappade jag min klocka i ett klinkersgolv så att den stannade, men den gick mirakulöst nog att skrämma igång igen. Men nu visade den 23.50. Typiskt att den ska gå sönder på riktigt just idag, tänkte jag surt.
Fast sedan var alla andra klockor visst också 23.50. Och min trötta hjärna insåg att det faktiskt inte var morgon än, utan snarare fortfarande kväll.
Och det var kanske inte så konstigt att jag upplevde det som ovanligt omständligt att stänga av mobillarmet. Det hade ju inte ens ringt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar