Nu är det visst dags för fotboll, Sverige mot Turkiet. Mitt fotbollsintresse är ganska ljummet och jag har inte riktig koll på vad det handlar om. EM-kvalet är väl klart, men själva EM börjar väl inte förrän i sommar? Men det ger sig väl så småningom. Jag utgår från att Christian har full koll på läget och kan hålla mig informerad på fikarasterna.
Men jämfört med handboll är fotboll mest ett jättestort sömnpiller. 90 minuters tröskande på en gigantisk gräsmatta och så är det inte ens säkert att det blir ett enda mål. Om man tycker det är trist att man blåser av en handbollsmatch för att torka golvet är det väl ingenting mot vad det är när fotbollsspelare faller som käglor i vinddraget från en annan spelare och ligger där och åmar sig i fantomsmärtor medan resten av laget vilar. Eller håller på och fular sig mot varandra och domaren.
Fördelen med fotboll är att man kan läsa en roman under de förhållandevis långa tidsperioder då båda lagen harvar omkring på mittfältet utan att någonting särskilt händer. Det är inte som under ett handbollsmästerskap när man måste sitta på helspänn varje sekund från avkast till slutsignal.
Fotboll är mer saktmodigt. Varje anfall tar evigheter och det är ingen större risk att man missar någonting för att man råkar blinka i fel sekvens av ett skottläge. Det är ytterst sällan min puls stiger över 50 bpm när jag tittar på fotboll, sist var väl typ när vi grävde guld i USA.
Fotboll skulle kunna vara mycket roligare om man tog bort offsideregeln.Om man blåste av vid passivt spel. Om det vore inomhus, och planen bara var sådär 20 x 40 meter. Om man fick ta bollen med händerna, och sedan bara ta högst tre steg innan man var tvungen att skjuta eller passa. Det vill säga, om fotboll vore handboll.
Fotboll är en avlägsen kompis man kan fika bort ett par timmar med om man inte inte har något bättre för sig. Handboll är ens bästa kompis, en pirrande förälskelse och en het och eldig älskare i ett och samma fenomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar