Det är 1950-tal och renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten är sju år när de tas från sina familjer och tvingas gå i nomadskola. Tryggheten byts ut mot en skrämmande tillvaro där samiskan är förbjuden, jojken syndig och husmor straffar dem med riset. Föräldrarna vågar inte protestera och de fina herrarna lyssnar ändå inte.
Trettio år senare har de fem valt olika vägar för att överleva, eller åtminstone försöka förtränga. Men så en dag är husmor tillbaka. Går där på gatan som om ingenting hänt. Och det blir uppenbart att ingen har glömt.
Trettio år senare har de fem valt olika vägar för att överleva, eller åtminstone försöka förtränga. Men så en dag är husmor tillbaka. Går där på gatan som om ingenting hänt. Och det blir uppenbart att ingen har glömt.
Det här var en bok som jag i princip sträckläste, och när jag inte läste så gick jag och tänkte på den nästan hela tiden. Helvete vilken stark läsupplevelse det var och vad man kände för och med de olika karaktärerna. Jag kan väldigt lite om den samiska kulturen, och det är ju pinsamt att man inser att man vet mer om amerikansk ursprungsbefolkning och hur denna har blivit behandlad än om svensk. Det här var en bok som jag inte ville skulle ta slut (fast det gjorde den ju ändå). Den får fem fjällbäckar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar