Jag läser boken Pappadagar i råttans år, eller om den möjligen heter Råttadagar i pappans år, det kan nog vara hugget som stucket. Jag undrar om författaren Daniel Möllberg är släkt med Klasse Möllberg, Banarne ni vet, och om det är därför jag känner en lätt irritation när jag läser. För är det något jag inte tål så är det Banarne. Jag kan möjligen acceptera honom som ett nödvändigt bihang till balla Trazan Apanson, men det är också allt.
Jag höll på att skratta ihjäl mig när Banarne hade sex på motorhuven i filmen Smala Sussie. Och jag skrattade ännu mer när jag läste att Klasse och Lasse ville stämma Ulf Malmros för att de kände sig lurade och kränkta. Och det roligaste av allt var att man i artikeln poängterade att "Ulf Malmros låtit en skådespelare klä ut sig till Banarne och ha sex med Tuva Novotnys karaktär Smala Sussie på en motorhuv" som att det var viktigt att betona att det inte var den riktiga Banarne som nedlåtit sig till ett så djuriskt beteende. Det kallar jag humor på hög nivå.
Jag noterar att det här inte blev mycket till bokrecension. Det kan bero på att jag tycker boken är jävligt tråkig. En frånskild pappa som sitter hemma och lipar för att han saknar sina barn varannan vecka och jag vill bara säga åt honom att sluta vara så jävla bitter. Bitterheten över skilsmässan genomsyrar för övrigt varje sida hittills och jag har ändå kommit nästan halvvägs så man tycker ju att han borde inse att livet går vidare. Men nu har exfrun träffat en ny och flyttat ihop med honom och gudars vad surt för stackars Alexander som inte har träffat någon trots att dagismammorna i det närmaste står på kö och vill umgås i parken och bjuda hem honom på fika. Fast när han väl gör ett försök att få till det så sviker hans mandom honom. Attans vad bittert det här är.
Man kan för övrigt undra om den här Banarne-släktingen tror att man är en dålig förälder om man andas ett enda ord om att det kan vara skönt att vara lite barnledig ibland. För i hans värld är varje sekund utan barnen som ett stort svart och mycket meningslöst hål och han har inget annat liv än att vara med sina barn och när de är hos sin mamma så är hela tillvaron grå. Och aldrig någonsin att han blir irriterad på sina ungar och blir de sjuka så blir de bara sådär lagom sjuka så de ändå kan följa med till jobbet, så han slipper sitta instängd i sin sunkiga andrahandsetta (för dyr, men det måste ju vara nära till dagis) med konstant gnäll från morgon till kväll tills man är färdig att ringa psykakuten eller skänka bort ungarna till första bästa som råkar komma förbi. Och den sjuka ungen är förstås übersocial och har jätteroligt hela tiden på jobbet och vill inte alls gå hem efter tio minuter som vilken normal unge som helst hade velat.
Jag känner att jag inte riktigt förstår mig på den här typen av litteratur. Eller den här typen av föräldrar heller, de som liksom bara lever genom sina barn och inte är någonting utan dem. Jag vill liksom bara skrika Men ryck upp dig för helvete och sluta tyck så förbannat synd om dig själv. Och så undrar jag om det inte var lite loserstämpel över Banarne, men jag minns inte riktigt. Men det känns som att en frånskild Banarne som sitter i trädkojan och surar över att hans aphona gått vidare med sitt liv är nästan för mycket att bära. Jag tror jag sätter punkt här och nu och läser vidare för att se om det ljusnar. Jag har dock mina tvivel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar