fredag 28 september 2007

Jag har väntat på ett regn

Åter en fredagskväll och jag sitter hemma och lyssnar på Lars Winnerbäcks nya skiva istället för att vara ute på stan och ragga. Jag tycker det räcker med Lars. Jag är lite kär i honom, fast mer på ett plan att jag gärna vill se till att han har mössa på sig när det är kallt ute och att han äter ordentligt, potatis och grönsaker och så, hellre än att hoppa i säng med honom. Moderskänslor kallas det nog. Det är nog inte biologiskt möjligt och jag är övertygad om att Lars redan har en mamma som han är nöjd med, men det kan inte hjälpas. 

Jag är för övrigt glad att det går bra för Lars Winnerbäck. Han verkar vara en  sån hyvens kille, fast jag antar att man kan bli vansinnig på att han gör skidbacke på osten eller går och dräller sina smutsiga strumpor överallt också. Men han har aldrig hållt på och horat omkring i mediasammanhang för att få göra skivor, och det tycker jag är bra, och det tycker jag att människor som tror att de måste förnedra sig via TV4:s Idol ska tänka på. 
Fast man vet ju förstås aldrig om Lars har fått "snacka i mikrofonen" för att komma någonstans, som i filmen Tjenare Kungen. Men jag tror inte det. Eller jag hoppas inte det.  

När jag var och kollade på Lars Winnerbäck förra sommaren så var det helt rigorösa säkerhetskontroller, nästan som på en flygplats. Man fick inte ha med sig paraply in. Nu äger jag inget paraply, så för mig var problemet teoretiskt, men det hade regnat spridda skurar hela dagen så det var många andra som hade det. De fick lägga dem ifrån sig i en raskt växande hög som snart tangerade Linderödsåsens höjd. Det måste ha varit ett roligt göromål att leta rätt på sitt paraply i mörkret efteråt. 
Flaskor fick man förstås inte heller ta med sig in, och alla väskor skulle gås igenom och köerna var enorma så det fanns gott om tid att hinka i sig den alkohol som man inte fick ta med sig in och på så sätt bli mer berusad än vad som var planerat. Inte jag, men Barbie trillade ner i ett dike och vrickade foten, fast det var inte förrän efteråt.

När vakterna bad mig öppna min väska så blottades som första föremål min nyckelknippa till stallet. Det låter harmlöst och är det också, men för att jag lätt ska kunna hitta den är nycklarna fästade i en decimeterhög tyghäst med synnerligen korkad uppsyn. Den har jag stulit i vredesmod ur hästbokklubben Pollux' prislåda en gång när jag trodde jag tappat bort mina nycklar och till och med gått och rotat i gödselstacken efter dem. 
I alla fall, när Lars Winnerbäcks insatsstyrka fick syn på min uppstoppade häst så bara vinkade de in mig med trött uppsyn. Det såg ut som att de tänkte att jag nog var mindre vetande, en harmlös typ som nog inte klarade av att slå ihjäl en fluga ens en gång. Därför gled jag genom säkerhetskontrollen med mina två knivar i handväskan medan någon efter mig fick lämna ifrån sig en ölöppnare. 

Fast jag är ju en rätt harmlös typ. Och varför skulle jag vilja sticka kniven eller mitt ickeexisterande paraply i Lars Winnerbäck? Jag vill ju mest av allt se till att han dricker mjölk och går och lägger sig i tid på kvällarna och kommer ihåg sin flickväns födelsedag. Fast det kan ju inte vakterna veta. Fast bara för att jag går omkring med en uppstoppad häst i handväskan så kan de ju rimligtvis inte avfärda möjligheten att jag är försöksutskriven från en psykiatrisk klinik och helst av allt vill spränga hela världen. Eller jag vet ju inte vad de lär sig på vaktbolagens internutbildningar, kanske hade de både röntgensyn och järnkoll. Bättre än på flygplatserna i så fall, jag har hittills alltid fått gå ombord på planet med åtminstone min ena kniv i handväskan. Även efter 11/9 2001, så så mycket för den säkerheten och var istället glada att jag är en sådan harmlös typ.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar