När jag stod i kö med Göran Kropp.

Jag läste bland rätt så gamla nyheter att Peter Norman, silvermedaljören på 200 meter i OS i Mexico 1968, hade dött i en hjärtattack när han klippte gräset. Det tycker jag är ett lite futtigt sätt att dö på, ungefär som om Göran Kropp skulle ha blivit överkörd av bokbussen på vägen hem från pizzerian.  När man har stått på den olympiska prispllen och allt kunde väl Döden se till att ge en ett lite värdigare avslut än att segna ner över en Klippo Lawnmaster? Det är nästan så att jag misstänker att mitt forna hatobjekt Ingmar Bergman har haft ett finger med i spelet, men det är kanske lite väl långsökt att tänka så. 

Sedan såg jag en bild där Tommie Smith och John Carlos* var med och bar kistan på begravningen. Peter Normans alltså, inte Göran Kropps eller Ingmar Bergmans. Det var riktigt vackert, även om tidens tand hade omformat dem, Tommie Smith och John Carlos alltså, inte Göran Kropp och Ingmar Bergman, till två fryntliga farbröder som inte på något sätt såg ut att vilja höja några svarta nävar i skyn. Fast de kunde ju inte gärna göra det under själva kistbärandet och skenet kan ju mycket väl bedra. Jag känner inte till vad de sysslar med nuförtiden, men jag hoppas verkligen att de inte gör reklam för Kellogg’s Bran Flakes som Linford Christie gjorde när hans löparkarriär var över. Det känns ju också rätt futtigt, ibland blir man bara så besviken på världen.

På tal om Göran Kropp så är jag honom ett tack skyldig eftersom han vid flera tillfällen har räddat oss från att stå i skitlånga köer på Cosmonova, ni vet den där coola bion på Naturhistoriska muséet i Stockholm. Där säljs inte numrerade biljetter, eller åtminstone gjorde de inte det förr, utan man får först stå i kö för att hämta ut sina biljetter i en kassa och sedan stå i en annan kö för att komma in. Vill man ha bra platser högt upp i salongen, och det vill man ju absolut, måste man alltså vara på plats i synnerligen god tid och stå och hänga i en trist kö och säkert bli smittad av någons ondsinta luftvägsvirus på köpet. Det kan ju kännas lite onödigt. 

För ett antal år sedan fanns det en monter med en Göran Kropp-docka i naturlig storlek och med tillhörande cykel och allt precis utanför insläppet till Cosmonova. Min svägerska Lisa lade då upp en väldigt listig plan som gick ut på att vi helt enkelt skulle fejka ett enormt intresse för Göran Kropp. Så strax innan föreställningsn skulle börja så svepte vi förbi jättekön utan att bevärdiga den med en blick och stod sedan och och låtsades beundra cykelpumpar och förpackningar med frystorkad mat som omgärdade Göran Kropp-dockan i ett par minuter tills de öppnade dörrarna till Cosmonova och då var vi plötsligt först i kön och kunde framrycka som gerillasoldater för att sno åt oss de bästa platserna. 
Det var en mycket lyckad strategi. En gång var det någon som protesterade, men då sa Lisa iskallt och med myndig stämma Du, jag jobbar faktiskt här.  Det var ju inte sant, men det var ett för situationen alldeles utmärkt argument. 

Men nu har de plockat bort Göran Kropp från insläppet, så nu får vi snällt stå i kö precis som vanliga dödliga. Det är dags att arbeta fram en ny strategi för att komma först, kanske ska man helt enkelt spurta förbi hela kön i högt tempo? Tommie Smith och John Carlos kan få vara harar. Jag tror det kommer att funka hur bra som helst.

* För er som inte känner till det kan jag nämna att Tommie Smith och John Carlos var guld- respektive bronsmedaljörer på samma distans och vid samma OS där Peter Norman alltså tog silver på 200 m. De förra är väl kanske mer kända för att ha höjt varsin knuten näve i en Black Power-gest under prispallsceremonin.