Dont go stealing my soul away

I morse när jag kom till jobbet hade någon langat in en betongplatta genom fönstret. Det är lite imponerande med tanke på att betongplattan vägde en hel del samt hade hämtats från ett ställe som låg rätt långt bort. Och att man först måste forcera ett skithögt stängsel med taggtråd för att överhuvudtaget komma i närheten av sagda betongplatta och sagda fönster.

Man blir lite betänksam när man är först på plats, tänk om dom är kvar och vad gör man då? Fast jag var beväpnad med ett kraftfullt vapen, boken "Bitterfittan" som jag hade med mig för att Jenny ska få låna den, så jag utgick från att det nog skulle skrämma slag på vem som helst. Och skulle inte det räcka så har jag ju alltid en slö morakniv inom räckhåll.

Fast lokalerna var tomma bortsett från ett ton krossat glas samt två ledsna kaktusar som välts ner på golvet. Nästa fråga som uppstod var vad som var politiskt korrekt att göra nu? Får man gå in, får man röra något, tänk om det blir fingeravtryck? Ska man ringa chefen, Martin Beck, CSI? 

Fast knappt hade jag hunnit börja fröjdas åt tanken på att få bjuda trötta spanare på kaffe på morgonkvisten förrän jag insåg att det nog knappast rörde sig om någon mordutredning och att varken Martin Beck eller representanter från CSI skulle dyka upp. Detta var snarare ett fall för försäkringsbolaget vilket medförde att spänningen falnade en hel del. Att det aldrig kan vara som på film, hur upphetsande är det med mail från en beige tjänsteman från Folksam kontra Gunvald Larssons schyssta förhörsmetoder?

Stefans kommentar var i alla fall bäst: Det låg ett chokladpapper utanför dörren...Nu kommer alla att tro att det var jag!