Idag när jag stod och diskade stod jag och funderade lite i största allmänhet på vart Harry egentligen blev av. Jag tänker på Harry som i Harry och Kenneth och Torbjörn och jag och Göran. Gänget som brukade ses hemma hos Harry och spela ihop på det långsamma temat till Basin Street Blues*. Jag undrar om de någonsin fick veta vart han tog vägen, den där Harry. Han bara försvann ju, ingen visste vart. Och hur kom Torbjörn ur sin psykos eller vad det var, den som fick honom att tro att han var bror till John Lennon?
Och så kom jag att tänka på textraden Jag träffade Torbjörn på stranden en dag, han sa att han hade det bra. Jag har alltid föreställt mig att det var så att Mikael Wiehe strövade längs med en strand och tänkte djupa och rätt svåra tankar om livet och orättvisorna och revolutionen och döden, eller kanske gnolade han lite trevande på något som skulle kunna bli en ny låt. Det skulle vara en blåsig höstdag, regn eller kanske snöblandat, och kanske hade han gummistövlar på sig och gick där och småfrös i snålblåsten när han var ute med hunden, om han nu har någon. En Jack Russel tror jag, eller kanske en Norfolkterrier. Och så fick han syn på en figur i fjärran som också var ute och strävade framåt i den skånska råa kylan och snålblåsten och slutligen möttes de och då var det nog så att Mikael inte riktigt kände igen eller kunde placera Torbjörn först, men Torbjörn kände förmodligen igen Mikael på långt håll, och så fick han säga Men känner du inte igen mig? Det är ju jag, Torbjörn och Mikael Wiehe sa förmodligen något i stil med Hallå din gamle galosch, fan vad längesen och så blev de ståendes en stund och liksom uppdaterade sig kring senaste nytt i bekantskapskretsen innan någon av dem sa Nej hördu, fan vad det är kallt idag. Men vi kan väl höras av och träffas någon gång. Kanske spela lite, du har väl kvar saxofonen? och den andre skulle nicka entusiastiskt och säga någonting om vad kul det skulle vara, fastän båda visste att det förmodligen aldrig skulle bli av. Så ser bilden ut för mig.
Men så idag kom jag att tänka på att det precis lika gärna kunde ha varit så att de stötte ihop vid nudistbadet vid Sandhammaren en svettig sommardag när de stod bakom ett träd och spanade på brudar. Kanske hade det slumpat sig så att Torbjörn ställt sig bakom Mikaels bästa utkiksplats. Nejmen hej, fick de säga med skammens rodnad på kinderna, och så tvingades de tala lite tvunget ett slag om sina jobb och Görans nya fru och att Kenneth hade blivit någon slags kulturbyråkrat och så det obligatoriska Och Harry då, är det någon som hört något?, frågan som alltid besvarades med en axelryckning och ett Nä, ingen aning. Undrar vart fan han blev av? och så nickade de lite åt varandra och gick åt varsitt håll.
Jag önskar att jag aldrig tänkt tanken, för det är verkligen inte så jag vill föreställa mig Mikael Wiehe, jag tror han är en god människa och inte det minsta gubbsjuk. Förlåt Mikael för att tankarna liksom florerar fritt när jag gör tråkiga saker. Jag kan nämna att jag som försök till botgöring satte Huddinge Huddinge på repeat medan jag diskade färdigt.
* Jag syftar här på låten Basin Street Blues av och med Mikael Wiehe, som för övrigt är en av mina favoritlåtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar