Idag har jag gjort mitt årliga besök på Svensk Bilprovning. Det känns ungefär som att gå till tandläkaren; man vet aldrig riktigt hur det kommer att gå eller hur dyrt det kommer att bli i slutändan.
Det är rätt nervöst det här med kontrollbesiktning av fordon. Man blir kanske inte fullt lika nervös om man har en ny och fräsig bil, men jag som har en Volvo från 1990 har rätt många skäl till att adrenalinet börjar flöda när kallelsen kommer. Den främsta är faktiskt att jag aldrig någonsin fått någon anmärkning, om man bortser från en gång när det inte fanns någon spolarvätska. Och det var ju förhållandevis enkelt att åtgärda, men det känns lite som att det bara är en tidsfråga innan något stort och framför allt dyrt fel ger sig tillkänna. Min bil är ju för fan snart myndig. Om ett par år får den gå på bolaget också, och sedan är det väl bara en tidsfråga innan den börjar blogga.
Andra orsaker till nervositeten är att bilverkstäder (vilket inte är samma sak som Svensk Bilprovning, men miljön är ju så att säga densamma) är ett ställe där jag inte känner mig ett dugg bekväm. Och då är jag ändå inte helt tappad bakom ett fordon, jag har lagat både ett och annat och bytt avgassystem och ställt in brytarspetsar och varit orolig för hur kamremmen mår i mina dagar. Men jag tycker det är outsägligt trist och det är ingen drömsituation att ligga och meka med undermåliga verktyg till allmän beskådan i husets gemensamma garage. Alla män har gigantiska hylsnyckelsatser och det har väl jag med, men jag använder dem inte direkt. Jag inbillar mig att man ger sken av att vara rätt så proffsig då, och det är verkligen inte jag. Det hade varit enbart pinsamt att stå där med sina blänkande hylsnycklar och knappt veta vad som är fram och bak på dem och än mindre hur de ska användas. Så en dag bestämde jag mig för att nu var jag minsann så rik att jag kunde betala någon annan för att utföra detta skitjobb och så fick det bli. Och dessutom är det en sak att fixa så saker håller ihop med lite ståltråd och plastic padding och en annan sak att ståta med det inför proffsen på Svensk Bilprovning.
Jag har lite ritualer för mig på vägen till Svensk Bilprovning. Den viktigaste är att köra motorväg. Jag skulle hellre lämna återbud och skylla på att jag råkat ut för en religiös uppenbarelse som innebar att jag varit tvungen att stanna och offra en oxe till asagudarna än att komma till Svensk Bilprovning utan att ha kört på motorväg först. Det värsta är att det inte alls är någon motorväg på vägen dit, så därför måste jag köra en sabla lång omväg. Jag brukar även panikstäda bilen, som om dom på Bilprovningen skulle bry sig om det låg ett glasspapper på golvet. Men det tror jag dom gör.
Andra obligatoriska inslag är att jag alltid, ALLTID får motorstopp när jag ska köra in i hallen. För när mitt registreringsnummer blinkar i jättetext så blir jag så nervös att jag inte vet vad jag heter. Då inbillar jag mig att jag ska slinta på gaspedalen och meja ner personalen som ett rattfyllo och sprida ond bråd död omkring mig. Därför krypkör jag som en pensionär med grava synfel och ungefär precis vid ingången så drar motorn en stilla suck och dör och jag får starta om med ett vad jag hoppas är ett ursäktande leende och för att det inte ska hända igen drar jag på gas så att en fullvärdig medlem av ett raggargäng hade bleknat av avund och lyckas dra mig fem meter framåt. Det är en smula förnedrande, ungefär som om man skolkat från alla delarna av Televinkens Trafikskola, men det är bara att bita ihop och uthärda.
Dagens besök föll i alla fall väl ut. Ingen hade ett ont ord att säga om mitt slagskepp, tvärtom tyckte de på Bilprovningen att hon var fin och välbehållen. Eller åtminstone sa de det, och godkänd utan anmärkning blev hon och det berodde då inte på att jag stod och fladdrade med ögonfransarna och flashade i högklackat och kortkort. För övrigt tvivlar jag strängt på att personalen på Svensk Bilprovning låter sina bedömningskriterier påverkas av utseende och kön. Alla ni som säger att ni skickar kärringen i kjol för att besiktiga bilen för då går den igenom, lägg ner. Ni är så pinsamma.
Det mest förnedrande, näst efter motorstoppet förstås, var att jag i syfte att lugna mig själv satt och lyssnade på på Jesu Joy of Man’s Desiring från Kitaros Peace On Earth- skiva som jag hittat under sätet när jag panikstädade, medan jag väntade på min tur. Men när det var dags för mig och Svensk Bilprovningskillen att hoppa in och köra från verkstadsdelen till kontorsdelen så klämde stereon i med Jingle Bells. Jag har en rätt maffig bilstereo med extra högtalare och basförstärkare och slutsteg och grejer. Det hörs vad man spelar och Kitaros tolkning av Jingle Bells var inget undantag om man säger så. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det verkar ju onekligen lite udda att a. spela julsånger i september och b. göra det på en vräkig stereo som förmodligen är värd mer än vad hela bilen skulle betinga i andrahandsvärde. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla det, så jag valde att försöka se tyst och gåtfull ut. Så gott det nu gick i bjällerklangen.
Det är tur att man åtminstine inte får sitt fordon underkänt för vad som spelas i bilstereon. I så fall hade jag legat rätt risigt till nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar