På allmän begäran, eller så himla allmän är den i själva verket inte alls, äh vadfan, ingen har egentligen specifikt bett mig berätta det här i just detta forum men jag känner ändå att berättelsen om kamrat Martins 20-årskalas har ett visst underhållsvärde och förtjänar att nedtecknas åt eftervärlden.
Det här är en händelse som ligger långt tillbaks i tiden men som ändå känns rykande aktuell eftersom vi stötte ihop med kamrat Martin på krogen i lördags. Det går nämligen inte ens att nämna hans namn utan att i samma andetag säga någonting om den trerätters middag han bjöd på i samband med firandet av sin tjugonde födelsedag.
Kamrat Martin hade vid det tillfället nyss flyttat hemifrån och framlevde sina dagar i en liten och spartanskt inredd etta, modell A4-ark. Där tillbringade han en rätt avsevärd tidsrymd med att dricka öl och, under tilltagande berusning, tillsammans med några likasinnade vänner hitta på intriger till filmer som skulle förändra världen. Jag såg inledningsscenen till en av dessa filmer en gång. Handlingen gick ut på att Hitler i själva verket inte alls hade begått självmord i någon bunker utan istället flytt landet. Den pampiga inledningsscenen, filmad med skakig handkamera som sig bör även om skakningarna nog mer berodde på dagen eftersymptom än dogma-ambitioner, visade hur Führern under stor dramatik spolades iland som en annan Robinson Crusoe någonstans i närheten av Brösarps Backar. Lösmustachen hade lossnat av saltvattnet och hängde på sned, men på det stora hela var det en lovande början. Fast sedan ballade allting ur på väldigt kort tid, mycket beroende på att kamrat Martin och hans vänner hade en väldig förkärlek för att prata påhittad tyska med starka influenser från pornografisk film. Så nej, de fick aldrig åka till Cannes, åtminstone inte på sina filmmeriter.
Men hur som helst. Kamrat Martin fyllde 20 år och detta ville han fira med en liten tillställning, trerätters middag för den närmaste bekantskapskretsen till vilken jag på den tiden hörde.
Vi hade våra tvivel kring detta arrangemang, eftersom kamrat Martins matlagningsfärdigheter sträckte sig ungefär så långt som till att kunna numret till den närmaste pizzerian utantill, men man måste ändå säga att han gjorde så gott han kunde. Med viss stöttning från sin fader och undertecknad så trodde vi nog att han skulle kunna ro projektet i land utan större incidenter.
Dagen för kamrat Martins födelsedag kom och med spänd förväntan stegade bekantskapskretsen i gemensam trupp mot dennes boning. Vi vädrade förväntansfullt i luften redan i porten och såg fram mot en trevlig kväll.
Kamrat Martins premiärnerver som festens värd hade hamnat i uppror en god stund redan innan gästernas ankomst. Han hade då fattat det synnerligen dåliga beslutet att lugna sig med en stadig grogg. Eller tre. Eller sju. Det gick som det brukar gå och när vi anlände var kamrat Martin helt enkelt redlöst berusad.
Det var nu ingen ovanlig syn för den luttrade bekantskapskretsen, så vi klev på och gjorde oss hemmastadda och tackade vår Herre för att kamrat Martins lägenhet var så liten att de livsfarliga promenaderna med rykande varma grytor från kök till rum var relativt begränsade. Vi åt och drack och var glada och prisade unisont kamrat Martins dolda talanger som köksmästare och försökte samtidigt undgå dennes bläckfisksarmar som på något sätt lyckades vara överallt där det fanns kvinnokroppar, oavsett hur mycket någon av hans vänners fruar det än var som ägde dessa kroppar. Men på det stora hela hade vi det ganska gemytligt.
Så var det dags för dessert. Kamrat Martin hade valt en enkel och pålitlig variant; glass och fruktcocktail på burk. För sitt inre hade han målat upp en bild av ett snyggt fat med fruktcocktailen i dekorativa och aptitliga små högar ovanpå och omkring glassen. Han sluddrade fram ett budskap som gick att tolka som att han skulle "förbereda" någonting och vinglade därpå ut i köket medan gästerna satt kvar i spänd förväntan över vad som komma skulle.
Kamrat Martin lade upp glassen på ett fat. Med den stupfulles tvärsäkra hand greppade han konservburken, öppnade den utan att skära av sig pulsådrorna och hällde ut hela innehållet över dessertfatet.
Det var bara ett fel, och det var att istället för Del Montes fruktcocktail hade kamrat Martin i hastigheten öppnat Bongs köttsoppa. Små bitar av kött, morötter och palsternacka i mustig köttbuljong blandades nu med Konsums blåvita vaniljglass.
Det blev för mycket för kamrat Martin. Han valde att retirera till balkongen och där försluta sin själ i ett i det närmaste katatoniskt tillstånd.
Efter ett tag undrade vi andra vad som hänt och kamrat Per-Håkan skickades ut mot köksregionerna. Det var när han hojtade "men vem är det som har spytt i glassen?" som vi insåg att det nog var dags att gå hem.
Och jag tror dessutom att vi glömde tacka för maten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar