lördag 29 september 2007

Citius, altius, fortius

Jag tycker det är roligt med världsrekord, det tycker förstås alla utom kanske de som hade det förra och som nu blivit snuvade på denna idrottsliga gloria. 

Framför allt är det roligt att se när någon slår världsrekord i realtid. Det är inte alls samma grej när Sportspegeln har varit och friserat händelsen i sammandraget efteråt även om det strängt taget inte är någon skillnad i vad som visas. Men det är ungefär som med sändningarna från månlandningen, inte är det någonting man sitter och hetsar upp sig över nu i efterhand precis. 
Fast jag lyckas otroligt sällan tajma in de där händelserna, och nu menar jag inte månlandningen utan världsrekorden. Framför allt beror det väl på att jag inte tittar så mycket på tv och det är även klent med min närvaro på de stora idrottsmästerskapen runt om i världen. Men när det händer så tänker jag alltid någonting i stil med "hoppas det blir världsrekord". Mina tankar är så vackra i sin enkelhet ibland.

Min största triumf i detta sammanhang är att jag faktiskt såg, ja på tv alltså, när östtysken föll och Gärderud vann, och min största olycka i samma sammanhang är att jag missade när Mike Powell slog Bob Beamons rekord i längdhopp. Lite mot min vana hade jag legat i timmar framför friidrotts-VM i Tokyo 1991. Detta berodde mestadels på att jag hade feber och inte förmådde så mycket mer. Ibland är jag lite som en man och det är hemskt vilsamt med tv-sport när man är en smula krasslig. I höstas såg jag till exempel New York Marathon på tv dagen efter en synnerligen alkoholhaltig kväll på krogen. Jag såg starten och nästa gång jag öppnade ögonen så började folk springa i mål. Jag kände mig genast mycket bättre.
Fast just då, 1991, i den sekund när Mike Powell krossade Bob Beamons rekord från 1968, så var jag i köket och gjorde en Treo. Fan också, som jag även muttrade i realtid vid det tillfället. Jag har fortfarande lite svårt att glädjas med Mike Powell, han kunde väl ha väntat lite med att hoppa så att jag hade hunnit vara med.
 
Och rekord på 100 meter är det ju överhuvudtaget inte ens lönt att försöka se, man kan ju råka blinka under tiden och så är det ögonblicket förlorat. Jag ska nog hålla mig till såna där riktigt sega sporter där man kan gå ifrån lite utan att någonting händer. Typ 3000 meter hinder. Fast när Mustafa Mohamed slog Gärderuds rekord i somras så hade jag inte ens tv:n igång. 

Snälla proffsidrottare, kan ni inte sms:a mig om ni har en bra dag och liksom känner på er att rekordet är inom räckhåll? Så att jag åtminstone kan vara beredd med fjärrkontrollen? Jag hejar på er och hoppas på världsrekord. Alltid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar