Just when you thought it was safe to go back to camp...

Igår var jag på lokal och drack något som i det närmaste kan betraktas som astronomiska volymer öl tillsammans med en vän. Vi pratade oavbrutet precis hela kvällen, det var ett mycket givande samtal fast om man hade tagit bort alla runda ord så hade vi nog mer suttit stumma flera minuter i taget, som i en pjäs av Lars Norén. Men nu hade vi inga sådana hämningar, så med andra ord var allting precis som det skulle. 

Vi kom i samspråk med en dam som nog var att betrakta som "äldre". Det är lite känsligt med hur man uttrycker sånt där när man har kompisar som börjar fylla 50 och dessutom inser att man själv, i en polisrapport, skulle bli beskriven som "en medelålders kvinna sågs springa från mordplatsen". 
Men vår nya bekant Ann-Kristin var kanske...i 55-årsåldern. Usch, tänk om hon läser det här och bara var typ 43? Då kan jag hälsa hem, varför man nu skulle göra det när man ligger illa till. 
I alla fall, vi pratade om att gå till ett lokalt vattenhål som har rykte om sig att vara ett riktigt raggställe för, ja, lite äldre då. 
Eva: Jörgen vill att vi ska gå till Jurassic Park.
Ann-Kristin: Hahaha, heter det så nu? Förr kallades det för Russinpalatset.
Jag: Man kan också säga Återvinningscentralen. Eller IKEA.
Eva: IKEA?
Jag: Ja, du vet...Alla får med sig ett skåp hem.
Ann-Kristin:  Jaså, är det därför det kallas för IKEA? Jag trodde det var för att man fick fixa till det själv när man kom hem. 

Det säger ju en del om vilka bottennapp man kan få där. Hur som helst gick vi aldrig dit, utan hem. Eller Eva tog tåget hem till sig och jag gick hem till mig. Nu kommer jag att få bannor av Puppan för att jag gick hem istället för att ta Vitlöksexpressen by night eller taxi. Jag lever inte riktigt som jag lär. Förlåt. 

Det gick en man med hasande steg 20 meter efter mig hela vägen hem. Eller egentligen gick han helt normalt, men min rikliga och synnerligen lättflyktiga fantasi så var det inte särslilt svårt att få honom till Jason Voorhees i Fredagen den 13. 
Jag läste någonstans att man ska gå och prata högt med någon i sin mobiltelefon om man känner sig förföljd, men jag vet inte riktigt på vilket sätt det skulle avskräcka. Om jag gastar "Möt mig vid viadukten Johan" i luren och förföljaren skiter i det och fortsätter hänga efter, då blir det ju väldigt pinsamt när vi så småningom kommer till viadukten och "Johan" inte är där. Och tänk om jag går och pratar på riktigt med någon och vi kommer in på något väldigt intressant och djuplodande och så hör jag inte när Jason smyger sig upp bakom mig och drämmer ett basebollträ i huvudet på mig.   
 
Jag förlitar mig istället i vanlig ordning till knogjärnsegenskaperna som det rejäla metall-N:et i morfar Nisses ärvda nyckelring har, samt mina magiska gymnastikskor som jag i viss alkoholmarinerad hybris tror kommer att hjälpa mig att fly fältet när jag väl fått in en fet smäll på Jason och hans fula hockeymask. Det gick bra även den här gången.

När jag var nästan hemma mötte jag två muslimska tonårstjejer. De var påfallande onyktra och fnittrade uppsluppet med slöjorna på sned där de vinglade fram med armarna om varandra. Det var en riktigt upplyftande syn. 
Jag hoppas verkligen inte att någon i stil med deras pappor eller bröder eller andra manliga släktingar fick syn på dem. 

Då hade det kanske till och med varit lindrigare att träffa på Jason.