Nu ska jag bekänna en sak: Jag hatar IKEA.
Eller kanske inte IKEA som sådant, det är ju ändå rätt ballt att ett svenskt företag har blivit känt över hela världen. Och om man vill vara stolt över sitt småländska kulturarv, och det är jag, så spottar man kanske inte ostraffat på Ingvars imperium.
Jag menar mer fenomenet IKEA som tillflyktsort när tristessen slår till. Och för att inte vara onödigt orättvis så behöver det för den delen inte alls handla om IKEA, det kan vara vilket ställe som helst som samlar folk under parollen I shop, therefore I am. Den yttersta koncentrationen av detta hat manifesteras för övrigt i Ge-Kås i Ullared, jag säger som Peter Wahlbeck: Bränn hela jävla byn. Eller hur det nu var.
Jag har gjort ett besök där för över tjugo år sedan, och fick stå i kö tills en kvart innan de stängde och hittade ingenting jag ville ha, så jag säger bara en gång och aldrig mer.
Men åter till IKEA. Det är någonting i själva konceptet som bara gör mig så matt. Jag vill inte alls strosa omkring där i timmar och glo på allt från soffor till värmeljus, och jag vill framför allt inte lägga mina surt förvärvade slantar i Ingvar Kamprads kassavalv. En annan del av mitt småländska kulturarv, haha.
Fast jag kan inte låta bli att imponeras lite av själva idén. Allting framställs som så himla billigt när man går där, lätt hjärntvättad av själva atmosfären med snitslad bana mellan fräscha möbler och prylar och restaurang med köttbullar till fyndpriser. Bra-att-ha-effekten slår till och man plockar på sig ett CD-ställ här och en tavelram där och varför inte några ljuslyktor för bara 19 kronor till den obligatoriska jätteförpackningen med värmeljus? Och plötsligt står man i kassan och får betala 2372 kr när man i själva verket bara hade tänkt "kolla lite". Det är ett imponerande koncept i att luras och jag fascineras över att folk går på det och dessutom återvänder med nya krafter, pengar på kontot och solsken i blick.
Mina egna IKEA-besök kan mer liknas vid strategiska anfall av fientligt läger. Det är ingen mening med att dra ut på eländet mer än nödvändigt. Ska man ha, låt oss säga en matta, då går man i raskt takt raka vägen till mattavdelningen, tar den matta man i förväg bestämt sig för, och så marscherar man ännu raskare raka vägen till kassan, betalar och bevärdigar inte korv- och glassbaren med en blick. Man stannar inte under några som helst omständigheter och tittar på fiffiga förvaringskonstruktioner, man slinker inte in på fyndhörnan bara för att kolla och man bannlyser tag-själv-lagret. Målsättningen är att ta sig från bildörr till bildörr på mindre än 10 minuter men det är inte alltid det lyckas.
Många män i min bekantskapskrets har uttalat att jag måste vara rena drömkvinnan, fast med tillägget Ja, eller åtminstone på IKEA, hahaha, för det finns uppenbarligen en mörk sida även hos mig. De anförtror mig sedan att deras kvinnor är rena IKEA-narkomanerna, de kan lätt tillbringa en hel lördag där medan de själva hellre hade velat vara hemma och klippa gräset och ta en öl med grannen, men de är ju tvungna att följa med.
Fast min erfarenhet av att besöka IKEA tillsammans med män är att de är ena jävla slöfockar. Går och drar benen efter sig och följer inte min militanta strategi utan man får liksom stanna och vänta in dem efter både lamp- och köksavdelningen och det är ALLTID de som tar initiativet att slösa dyrbar tid på att äta köttbullar på en restaurang vars atmosfär inte så lite påminner om matsalen på en högstadieskola.
Och män som följer med på IKEA för att deras kvinnor tvingar dem är...oattraktiva. Tyvärr, så är det. Nästa steg är plyschbyxor och Gustav Vasa-frisyr och en roll i filmen Tillsammans.
Fast jag är en jävel på ett skruva ihop IKEA-möbler. Det enda jag har misslyckats med är miniväxthuset FRÖ, må dess konstruktörs själ ruttna i helvetet. Annars är jag en fena på allt från garderober till byråer och köpmansdiskar. Inte en svordom över mina läppar, hur många kan ärligt säga att de har lyckats med det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar