I helgen gick jag in i väggen. Ja, en glasvägg alltså. På Palatset där jag var på den coola skrivarkursen, bara för att jag var så sabla koncentrerad på att hitta tillbaks till rummet vi var i. Pang så stod det en glasvägg i vägen och jag skvimpade ut innehållet i min tekopp över väggen, golvet och mig själv. Jamen det känns ju bra att i ett helt nytt sammanhang kunna framstå som smart, cool och en som har läget under kontroll. NOT.
Senare samma dag fick jag ju, äntligen äntligen, tag på Stephen Kings Under The Dome på svenska. Den handlar om en liten stad i Maine (surprise, surprise) där allting går sin gilla gång men plötsligt en dag bara råkar det finnas en stor kupol över hela staden, som en jättelik och osynlig ostkupa. Flygplan kraschar in i den, bilar kör in i den, dom som är innanför kommer inte ut och dom som är utanför kommer inte in (sen har jag inte kommit längre än, så jag vet inte mer just nu men det verkar hemskt lovande). Och folk promenerar eller springer rakt in i den stup i kvarten eftersom de inte kan se den och inte fattar att den verkligen är där (kan väl inte riktigt klandra dom heller).
Okej, det är väl kanske inte riktigt samma sak som att klampa rakt in i en glasvägg för att man råkar vara lite virrig. Men ändå. Jag har bara gått in i en glasdörr, alltså inte ens en vägg, en enda gång i hela mitt liv förut och det var en gång 1986 när jag hade svinbråttom och sprang nerför en trappa och skulle sparka upp dörren med foten lite tufft sådär, men då var den låst. Så nu, 25 år senare händer det samma dag som jag läser om Stephen Kings jättekupol (hm, lät nästan lite vågat det där). Det kan ju inte bara vara ett sammanträffande. Fast det är ju ytterst oklart hur det ska tolkas. Jag får väl läsa vidare och se hur mitt liv ska gestalta sig fortsättningsvis. Mohahaha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar