Precis lagom till julledigheten började min telefon att sura. Den är inte jättegammal, ett par år kanske, och dessutom är det en modell som ska tåla lite stryk, så jag blev minst sagt förvånad när den straffade mig genom att börja ladda ur sig själv på nolltid stup i kvarten utan att man så mycket som ringt Fröken Ur (varför man nu skulle göra det när man har klocka i mobilen, men men).
Förra gången jag skulle köpa nytt batteri till en halvgammal mobil kostade batteriet mer än vad själva luren gjort, så det kändes ju sådär. Jag började svära och muttra över hur TYPISKT det var att just jag gått och köpt nåt djävla måndagsexemplar av stryktålig telefon som vek ner sig för minsta lilla, kan man köpa reservbatterier för en rimlig slant, förmodligen inte, måste jag köpa en ny telefon och kan man ens köpa vanliga telefoner längre, är inte allting såna där smartphones där man måste stå och liksom stryka skärmen i sidled i en kvart för att hitta i alla tusentals menyer och som det verkar vara näst intill omöjligt att ringa ett vanligt simpelt samtal på. TYPISKT MIN OTUR, väste jag medan bitterheten flödade.
Då plockade min man ut batteriet och blåste rent telefonens innandöme med tryckluft och sedan dess har den varit som ny. Jag har ju för farao nästan gift mig med MACGYVER.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar