Ok, jag ska genast erkänna att Lars inte var personligen närvarande, utan endast i mp3-format och möjligen i min fantasi. Men ändå. Tack, Lars. Och förlåt för att jag slaskar ut ditt namn i en rubrik som en annan kvällstidningsjournalist. Det ska inte upprepas. Men i övrigt vill jag slå ett slag för till exempel Gråa dagar och Lång väg hem, som är grymt bra att springa till.
För övrigt tyckte jag nästan min låtlista var lite mainstream. Jag brukar springa till dödsmetall, men nu var det väldigt trallvänligt och vissa låtar tänker jag inte ens nämna under pistolhot. För att rädda ansiktet lite slängde jag med Too Drunk Too Fuck med Dead Kennedys och sedan kändes det lite bättre.
Musik känns som den viktigaste faktorn när det gäller att springa. Så här kan det låta:
Dan: Vad springer du i för tempo?
Jag: Vet inte, men den stämmer med basgången i Warpigs med Black Sabbath.
Vistelsen i huvudstaden gick över förväntan. Eller det började väl sådär. Den första chocken kom när vi skulle åka tunnelbana, det kostade 40 kronor för bara några fjuttiga stationer. Vilket rån. Härifrån kostar det bara 30 kronor att åka till Hässleholm och då hamnar man ju i alla fall i en helt annan stad. Även om Hässleholm kanske inte är lika hippt, men ändå. Vad var det för fel på enhetstaxan?
Sedan åkte vi fel ("Hagsätra, Skarpnäck, vadfan, det var ju a och ä i båda") och fick åka tillbaks och byta och greja, så man kan ju i alla fall säga att vi utnyttjade våra 40 kronor maximalt. Mycket tunnelbana för pengarna.
Sedan gick vi fel ("Arenaslingan, Arenavägen, Arenastigen, vadfan, måste allt heta nästan likadant bara för att det ligger vid Globen"?) och kom nästan tillbaks till utgångspunkten för vår tunnelbanefärd. Eller åtminstone kändes det så, och då kände vi oss lite blåsta på de där 40 kronorna igen.
När vi skulle checka in på hotellet fick vi reda på att vårt hotellrum var "uppgraderat". Det lät flott och innebar att vi hade platt-tv och en stol i genomskinig plast som säkert var designad för en eller annan krona. Dessutom var badrummets väggar av glas.
Alltså allvarligt, hur tänker man som inredare när man väljer att göra dasset till en glasbur? Visserligen fanns det ett skynke att dra för, men det var av tunnaste tyg och dolde inte mycket för omvärlden. Och dörren gick inte ens att låsa.
Och när det var mörkt i rummet och man tände i badrummet så blev effekten väldigt påtaglig vad som hände i den upplysta glasburen, ungefär som ett avsnitt av Vi i Femman på den tiden de hade burarna kvar, för det tror jag inte att de har längre, eller möjligen lite som Big Brother. Jenny och jag kände oss inte helt hundraprocentigt bekväma med situationen och det blev väldigt mycket Nu ska jag gå på toa och Okej, jag ställer mig med ryggen mot och tittar ut på motorvägen så länge. I övrigt fick vi bara ett täcke att dela på, fast stort. Det kändes också som något av ett mysterium, är det inte liksom standard att man har varsitt täcke även i ett dubbelrum? För att liksom uppväga det hela bestod överkastet av något syntetiskt lurvmaterial som andades B-porrfilm, och kuddarna var stora som gammaldags hundrakilos fodersäckar. Fyllda, ska kanske tilläggas. Det såg enormt lyxigt ut, som om de hämtats från tv-studion där man spelade in Dallas, men man sov inte särskilt bra på dem.
Så nu vet jag vad uppgradering innebär. Jag tror jag kan stå ut med icke platt-tv och stolar i vanligt trä, bara jag får ett vanligt badrum med en dörr som går att låsa. Om framtiden innebär glasväggar på dass ska jag tillstå att jag inte känner mig riktigt mogen för den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar