En gång i tiden, av skäl som är lite oklara, sökte jag jobb på ett fängelse. Det var nog inte så mycket att jag ville ha det utan mer för att se om jag kunde få det. Och för att mitt dåvarande jobb kändes så meningslöst och var så tråkigt att klockorna stannade och kanske var jag dessutom sur på min chef (inte han som tycker det är ovuxet att blåsa tuggummibubblor dock) och tänkte att nu jävlar. Eller nåt.
Helt klart är i alla fall att jag inte hade den blekaste aning om hur det går till på ett fängelse eller vad det innebär att jobba där, för det var ju innan jag hade läst Den Gröna Milen och sett alla avsnitt av Prison Break på TV 3. Men jag sökte i alla fall en tjänst som fångvaktare, fast det hette något lite mer tidsenligt, och fick så småningom hem en skriftlig kallelse till intervju där det stod att man skulle anmäla sig i centralvakten klockan si och så på ett visst datum. Det var lite som om man skulle återvända från en permission, föreställde jag mig.
Jag infann mig vid fängelset på rätt datum och klockslag och såg mig omkring efter "centralvakten". Jag trodde att det skulle vara lite som på film, att det satt en beväpnad vakt i ett bås i anslutning till fängelsegrinden och så sa man vem man var och vad man hade för ärende. Men här fanns inget sånt. Det var bara ett skithögt staket, en imponerande grind, massor av taggtråd och inte en människa någonstans.
Så där stod jag och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag hade föreställt mig att det skulle vara svårt att ta sig ut, inte tvärtom. Och detta var långt innan mobiltelefonernas tid, så jag kunde inte precis ringa och säga Här är jag, släpp in mig. Efter några minuters villrådigt väntande kom en man i blåställ. Han hojtade Det är Nisse, jag ska in till verkstan med grejer till Kalle i vad som verkade vara rakt ut i tomma luften. Men från en liten dosa som satt säkert två meter över marken och som jag därför överhuvudtaget inte lagt märke till, dånade en röst Okej, du kan komma in, och sedan riktigt röt den Och vem är du som står och trycker där bakom?
Jag kan säga att det kändes ganska pinsamt att stå på tå och kommunicera med en aggressiv spökröst som var placerad högt ovanför ens huvud. Det var inte heller så himla lätt få pondus och eftertryck i sitt Eh, hejsan, jag skulle på anställningsintervju i den situationen, men insläppt blev jag i alla fall. Jag fick träffa Bengt, som var någon form av personalchef, han slank ner och öppnade en dörr någonstans i fängelsekomplexet och vinkade in mig.
Det första han när dörren slagit igen bakom oss var Nu är du inlåst och kommer inte ut om inte jag ger order om det. Hur känns det? och man skulle lätt kunna få intrycket av att vi skulle ägna oss åt avancerade BDSM-lekar. Och jag mitt fån svarade käckt att det kändes jättebra. Och det lät ju vid närmare eftertanke inte särskilt intelligent. Som om jag var en sån som ville vara inlåst. Som kanske gick igång lite på handbojor och föreslog hemliga möten i tomma isoleringsceller efter att ljuset släckts och fångarna var fullt upptagna med att planera sina rymningar. Fast å andra sidan hade det nog varit värre att svara att man upplevde ett visst obehag.
Intervjun gick inget vidare kan jag ju säga. Det var mitt livs första anställningsintervju (på mitt dåvarande jobb hade jag blivit anställd via ett cirka 10 sekunder långt telefonsamtal, Är du över 18 år? Kan du börja på måndag?) och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga utan försökte mer ge såna svar som jag som trodde att de ville höra. Fast det var inga lätta grejer de frågade om precis. Vissa får frågor vad de skulle göra om de kom körande på en väg, förslagsvis på väg till en viktig anställningsintervju, och det visade sig att vägen var blockerad av en stor sten, och så får de alternativ som a. Vända och köra en annan väg b. Ringa efter hjälp. c. Försöka få bort stenen eller d. Något annat, jag har glömt vad det var. Men i alla fall. Enkla konkreta frågor att ta ställning till, och rimliga alternativ att välja bland, även om de alla kunde vara lika rätt eller fel.
Men det här. Jag fick bland annat fick jag frågan vad jag skulle göra om jag hamnade i en situation där jag var tvungen att kroppsvisitera en man från något arabland som vägrade låta en kvinna vidröra sina privata delar. Jag minns inte varför det prompt måste vara en man från något arabland, som om inte andra skulle kunna tycka det var lika pinsamt, och jag minns lyckligtvis inte heller vad jag svarade.
Sedan fick jag en fråga om jag hade någon erfarenhet av droger. Min första tanke var att svara nej, för det var och är officiellt sett rätt så med sanningen överensstämmande. Fast sedan tänkte jag att det kanske inte var så bra att säga så, för då kanske de trodde att man var helt blåögd och lät fångarna langa heroin helt öppet mellan cellerna, Vadå, det där är väl bara potatismjöl från vattkoppsepidemin här på avdelning 5? Det verkar ju aldrig gå över, vilken tur att man hade det redan som barn! Så där satt jag och försökte låta som om jag aldrig hade hört talas om knark samtidigt som jag visste allt om det. Nej, det gick som sagt inget vidare.
Slutligen fick jag en fråga om jag var stresstålig. Oh ja, svarade jag med ett övertygande leende, som om det vore någon form av personalförmån. Sedan försökte jag dumt nog avrunda med ett försök till lättsam anekdot om att vi hade en intresseförening för Novalucolkonsumenter på jobbet, så jag vet inte om jag framstod som så väldigt trovärdig i den frågan. Fast Bengt skrattade artigt och gav sedan order om att jag skulle friges. Eller åtminstone släppas ut. Och så skulle han höra av sig.
Jag fick förstås aldrig jobbet och jag var inte precis jätteledsen för det. Och Bengt gjorde sig i alla fall omaket att ringa till min chef, som jag lämnat som referens, och fråga vad jag var för en typ. Först blev jag lite smickrad och tänkte att jag i alla fall kanske var lite intressant som potentiell anställd. Fast vid närmare eftertanke kanske det mer handlade om att han ville kolla vad det var för rikspuckon som gick omkring helt lösa. Kanske var det så att de alla var med i något slags arbetsgivarnas hemliga brödraskap som höll ihop och liksom såg till att man aldrig skulle få några andra jobb än de allra tråkigaste och mest själsdödande? De där som mest av allt kändes som stöld av tid och stöld av liv. Som mitt dåvarande jobb.
Jag kanske rent av kunde ha sagt att jag hade erfarenhet av att sitta i fängelse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar