I förrgår åkte Jenny och jag tåg. Vi åkte första klass, för enligt SJ:s konstiga prissättning skiljde det bara några kronor mellan första och andra klass på just den här avgången och då tänkte vi att vad fan, nu ska vi åka med stil för en gångs skull. Vi delade kupé med två män som inte såg ut som om dom tänkte så, de åkte nog med stil jämt.
Det var kanske lite synd om dem, för vi pratade precis oavbrutet precis hela resan om saker som absolut inte kunde intressera någon mer än just oss. Men det kunde ju inte vi veta att vi skulle bli infösta i ett sånt där litet bås med just dem och det kan ju ändå inte vara förbjudet att prata om nördiga jobbgrejer varvat med tjejmilen-peptalk ens när man åker första klass och delar kupé med två herrar. Men de såg måttligt roade ut, den ene förskansade sig bakom mp3-lurar och den andre låtsades sova.
Någon gång under denna resa tog jag upp ett volleyboll-knäband ur min väska och vittnade entusiastiskt för Jenny hur jag helt hade kunnat sluta tejpa mina knän sedan jag börjat använda det.
Och när jag sedan stod i tjejmilens startfålla och skulle använda det var det spårlöst försvunnet! Sista gången jag sett det var faktiskt på tåget och det uppstod något av en krissituation eftersom jag och mina knän på intet sätt är vänner och de senare straffar mig på alla möjliga sätt om jag inte mutar dem med knäband eller sporttejp när jag ska förflytta mig springandes. Och nu var knäbandet borta och sporttejpen låg i väskan i Eriks bil som stod parkerad ungefär tusen mil bort.
Det fick ju gå ändå som det så vackert heter, men riktigt bra var det inte och jag har fortfarande inte kunnat släppa frågan vart det egentligen tog vägen, för jag har alltid järnkoll på mina grejer och jag kollade på tåget innan vi klev av och jag kollade på hotellrummet innan vi checkade ut, så att ingenting var glömt och det var det inte. Ett olöst mysterium, men jag är inte den som inte kan sno ihop en och annan ledtråd av saker i min omgivning.
Så igår, när min snälla broder skjutsade oss till stationen, körde en bil framför oss med registreringsskylten VIND.
Jag: Kolla där, där är en sån där idiot som betalat en massa pengar bara för att få ha en egen registreringsskylt. Såna människor måste ju vara de mest korkade som finns, att de överhuvudtaget får gå lösa och sprida sina gener vidare är ju för fan bara för mycket att bära.
Jenny (överslätande): Men nej, det är säkert en jättesnäll hippie som kör, han vill nog att bilen ska vara som en fri ande, ett med vinden liksom.
Jag (upphetsat): Näe, det är ju en sån där SUV dessutom, kolla vilken miljöbov. Men nu vet jag, det är säkert han, gubben från tåget. Och vet ni vad jag tror, jag tror han snodde mitt knäband ur min väska när vi var i restaurangvagnen, han blev så himla avundsjuk och missunnsam och så tänkte han Nej, hon ska minsann inte få ha ett sånt där jättebra knäband, och så tog han det och nu sitter han säkert där i bilen och liksom bara who-hoo och viftar med det helt retfullt, som hämnd för att han var tvungen att lyssna på när vi snackade jobb i fyra timmar, nej, han förtjänar inte att få leva mycket längre till.
Jenny (kritiskt): Alltså, jag skulle aldrig vilja vara ovän med dig, jag vet ingen som kan vara så...fördömande som du. Och taskig!
Erik (ännu mer kritiskt): Nej, en gång sa du till exempel att den som inte kunde alla kortkommandon, typ Ctrl V för klistra in, i Word lika gärna kunde gå och dö.
Jag (skamset): Har jag sagt det? Oj då...
Inte för att denna synnerligen lättflyktiga tankebana gjorde att knäbandet återfanns. Det var och förblev Spårlöst Försvunnet och nu finns det någonstans i Stockholm, alternativt stulet av en gubbe på tåget som kanske har en grön bil med registreringsskylten VIND. Eller kanske inte.
Jag fick snällt hosta upp 179 kronor för ett nytt. Vilken sabla förtret. Over & out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar