Jag såg på nyheterna att nu har Ingmar Bergman gått till den sista vilan. Hans frånfälle har inte berört mig nämnvärt och jag har fortfarande inte för avsikt att bli lyrisk över hans verk. Jag förstår mig inte på dem. Inte för att jag har sett alla, men jag har inte imponerats av det jag sett. Så även om man inte begraver en skitstövel så kommer jag i alla fall aldrig att insistera på att få se om Viskningar och rop.
Vad som upprör är som vanligt den hyenamentalitet som vid sådana här tillfällen får kvällstidningredaktioner att gå man ur huse. Familjen hade planerat begravningen i tysthet, men någon hade "läckt" och vips var kyrkan omgiven av sensationslystna som skulle snoka i allt från vilka kändisar som var där till vilka psalmer som sjungits. Det är väl att sjunka så lågt man kan komma, riktigt ovärdigt. Visa lite respekt för fan.
Och så aftonbladet.se då: Familj och vänner gick fram till viloplatsen och lade ner sina blomster. Flera neg och bockade inför kistan. Ja, man brukar göra så på en begravning. Det har ingenting med Ingmar Bergman att göra.
Fast sedan undrar jag lite varför man hade valt kistbärare som var så uppenbart olika långa att hela kistan lutade betänkligt. Kunde ingen ha regisserat denna sista färd så att man slapp oroa sig för att fogarna skulle ge vika och Mästaren skulle rasa ur sin "enkla, lokalt snickrade furukista"?
Det hade blivit en scen som nog hade passat i någon av hans filmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar