Jag har haft en mycket långtråkig vecka. I måndags var jag hos en medicinman som sprutade hela min trasiga Kalle Ankafot full med kortison. Sen kunde jag inte gå. Det är ganska tråkigt att inte kunna gå. Häromdagen var jag på Konsum och fick ta en kundvagn, inte för att jag skulle handla så djävla mycket utan för att ha någonting att stödja mig på. En vision om en stundande pensionärstillvaro som inte alls var särskilt angenäm.
Det är även ganska tråkigt att kunna gå, men att det hela tiden känns som att ha en vass sten i skon, så det fanns väl inte så mycket att välja på här. Men tråkigt har jag haft. Jag kan inte nog betona hur uttråkad jag är. När man är i farten hela tiden så kan man minsann längta halvt ihjäl sig efter den där stunden då man slänger sig i soffan med en oläst deckare. När man är helt djävla immobiliserad så lockar det inte alls lika mycket, vet jag nu. Det där med att slänga sig i soffan och läsa deckare, det är ju mer som en slags belöning för något man utfört. Typ jobbat, gått en långpromenad, gymmat, rensat ogräs eller städat hela huset. Inte: Klätt på sig, ätit frukost och borstat tänderna. Det blir inte alls samma känsla då. Vet jag nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar