Det är otroligt vad det är enkelt att skaffa sig fiender. Egentligen är det inte alls konstigt att världen ser ut som den gör, det är lätt att tro att all världens ondska och elände härstammar från fundamentalistiska extremistgrupper vars medlemmar pryder torson med sprängmedel och har låg tolerans och ett i sanning altruistiskt sinnelag. Såna människor vill man ju inte direkt umgås med. Men det känns som att de flesta människor har en dold terrorist inombords, och dess sanna natur kanaliseras i det som kallas FÖRENINGSLIVET.
Jag skulle LÄTT slänga ihop manus till en tv-serie i storleksordningen Dallas enbart med karaktärer och händelser från vårt stall. Eller nu är jag ju inte där längre, men JISUS vad det hände grejer på den tiden det begav sig. Det var otrohet, svartsjukedraman, knark, skilsmässor, förskingring, nepotism, backstabbing och ond bråd död i en salig röra. Och intriger! Hela tiden var det nya händelser att ta in och ta ställning för eller emot, och det räckte med att man råkade säga att man tyckte att stallfönstret skulle vara öppet på nätterna så fick man vips en hel flock nya fiender på halsen. Något mer snarstucket än hästmänniskor finns inte, det finns på allvar folk som inte har pratat med varandra på flera år för att de blivit osams om vilka hästar som skulle gå i vilka hagar.
Inom brukshundklubben är det likadant. Jag går en kurs just nu och hon som leder den kursen skulle lätt kunna spela Görel i "Görels hundskola" i Mia&Klara. Idag frågade jag henne, Görel Två, om hon kände till varför hunden bara behöver hoppa sin egen mankhöjd i hoppmomentet i tävlingslydnad medan man har fasta hinderhöjder i brukslydnaden, för det är något som jag tycker är sjukt konstigt. I brukslydnadsreglerna finns det en lista med raser, och beroende på vilken ras man har så ska hunden hoppa 40, 50 eller 65 cm i den lägsta klassen. Och det är väl inte det att Remus, tax med rätt att döda, inte klarar av att hoppa 40 centimeter, för han kan ju hoppa upp både i sängar och på bord om han får lust med det. Men det känns inte särskilt rättvist att den som är 20 cm hög ska behöva hoppa något som är dubbelt så högt som sig självt, för det är ju inte så att en schäfer som kanske är 60 cm hög måste hoppa 120 cm. Jag tror att det beror på att man helt enkelt inte vill att små hundar ska tävla i bruksgrenar, fast det är det ju ingen som erkänner direkt.
Hur som helst så ställde jag frågan till Görel Två sådär lite i förbifarten när vi hade fikat efter kursen (fika är ett otroligt viktigt inslag i brukshundklubbens verksamhet), för det kan ju tänkas eller rent av vara möjligt att det ligger någon annan orsak bakom än min konspirationsteori. Men hon visste inte. Och så menade hon att om jag nu så gärna ville tävla bruks så fick jag väl avstå från hoppet, man kunde ju ändå bli uppflyttad (fast då får man ju inte misslyckas med något annat). Fast det var ju inte det jag var ute efter, jag ville ju bara veta hur man hade tänkt. Men då var det som om Görel Två härsknade till och snäste av mig med att jag hade ändå inte haft någon chans om jag hade fått ett "stubbaspår" (nu är jag inte jättebra på skånska uttryck men jag tror det menas ett spår som går över en stubbåker) där stubben var SÅ HÄR hög, och så måttade hon upp minst en halvmeter mellan händerna, och man bara URSÄKTA MIG, vilken bonde lämnar en halvmeter halm kvar på åkern, ingen jag känner i alla fall, det är de för snåla för. Görel Två tävlar i eliten, så det var ju inte precis så att jag och min pyttetax utgjorde någon allvarlig hotbild mot henne och hennes superschäfer, men jag kan inte föreställa mig att man skulle lägga såna spår i en nybörjarklass, och för övrigt så har jag väl ingen djävla Paris Hiltonhund utan en jakthund, som jag förvisso inte jagar med, men skulle han inte kunna ta sig fram över en djävla stubbåker så vore det väl inte mycket bevänt med det genetiska urvalet.
Nu sa jag ju förstås inget av det här, eftersom jag kände hur överlevnadsinstinkten tog över. Görel Två skulle mycket väl kunna bussa sin otäcka schäfer på en och beordra den att slita en i stycken, åtminstone i min fantasi. Så istället erbjöd jag mig att hjälpa henne att ställa upp alla stolarna i brukshundsklubblokalen och bära ut de använda kaffekopparna i köket. Det gäller att hålla sig väl med flockledaren, typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar