Igår såg vi filmen Cornelis, som handlar om...Cornelis. Vreeswijk då alltså, om någon mot förmodan inte fattade det. Den var väl sådär. Det kändes faktiskt mest som att någon tänkt: Jamen kolla, här har vi en kille som är djävligt lik Cornelis, nu måste vi göra en film! Och så låter man Hank von Helvete ta plats framför kameran och spela och sjunga och kröka och hiva i sig piller och ränna efter fruntimmer och slösa bort pengar som om det inte fanns någon morgondag i sådär en och en halv timme. Resultatet blev bara sådär, tyckte jag.
Det är väldigt likt Cornelis, utseendemässigt. Och det är mycket bra musik, givet att man gillar Cornelis' musik, vilket jag gör. Inte allt, men det mesta. Men det vete fan om man lär känna människan Cornelis i filmen om Cornelis. Och det tycker jag väl ändå är ett någorlunda rimligt krav. Vill jag höra Cornelis sjunga kan jag sätta på en skiva. Jag ville ju veta lite mer om honom och hans liv, inte bara att han spelade och sjöng och söp som ett svin och dog en för tidig död, det visste jag liksom redan.
Ikväll förhandlar vi om filmvalet. Jag vill se Huset som Gud glömde, skräckfilmsnostalgi från tonåren och min man kontrade med 2012, som handlar om att världen ska gå under 2012.
I vanliga fall brukar vi bestämma varsin gång. Men om det är en film som båda vill se, typ Cornelis igår, då blir det lite konstigt i de demokratiska processerna. Vem var det egentligen som bestämde igår?
Jaja. Vi får väl se hur det här slutar. Först ska jag laga middag. Jag har idag skördat höstens första jordärtskockor, så det blir något att se fram mot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar