Igår var vi för en gångs skull hemma båda två en torsdagskväll, och då kändes det som att det var läge för ett avsnitt av Desperate Housewives, vi har i nuläget bara ett avsnitt kvar av säsong 3. Säsong tre av...åtta kanske? Jaja, hur som helst. Tända brasan, fylla tekopparna, ladda dvd-spelaren. Mysfaktor 100.
Och vad hände? Jo, TV:n började vrenskas. Bilden försvann med jämna mellanrum och ersattes med en död grå ruta. Sedan kom den tillbaks, och när vi precis hade lutat oss mot soffkuddarna så försvann den igen, och sådär höll det på. Vi petade och drog lite i sladdarna. Det hjälpte inte ett skit. Jag blev förbannad (pms och trilskande teknik är en mycket, mycket dålig kombination) och tappade helt lusten till allt som hade med TV att göra, så jag satte mig och började läsa en bok om såna som kallar sig resande istället, vilket ju var ungefär så långt från det glamorösa livet i Fairview man kunde komma.
Jag tror mycket på tingens självläkande effekt. Ofta börjar faktiskt saker funka igen om man bara stänger av och låter dom vara ett tag. Och den här TV:n är inte ens gammal, max 3 år, så den borde inte lida av ålderskrämpor. Men tyvärr var situationen densamma idag som igår. Jag drog ur alla sladdar och satte i dom igen, jag startade om digital-boxen, jag startade om gateway:en, inget hjälpte och jag bara kände hur orken och livsglädjen rann ur mig. För ikväll är det fredagskväll. Ordet "fredagsmys" (urrrrk) finns inte i vår vokabulär, men på fredagar brukar vi kolla på Robinson på TV4 Play (eftersom jag normalt inte är hemma på torsdagskvällarna) och igår bestämde vi att vi skulle beställa pizza och korka upp en vinare till denna händelse. Och då vill man väl för helvete bara att ens djävla tv ska fungera! Jag blir så trött (pms och trilskande teknik var inte en bra kombination idag heller).
Nu är det ju inte alls så illa som det låter, eftersom vi faktiskt har en TV till (vi hade varsin när vi flyttade ihop), men: ORKA hålla på och kånka omkring på TV-apparater och koppla sladdar till TV och dvd-spelare och hemmabiosystem och hela helvetet (pms i kombination med vilken teknik som helst är nog ingen vidare bra idé känns det som). Men då klev min man fram och var vardagshjälte och sa att han skulle fixa det. Utan att jag behövde lyfta ett finger.
MY HERO. Eller ja, nu har han förvisso inte gjort något annat än spelat AC/DC-skivor och pysslat med helt andra saker, än. Men jag lever på hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar