Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Jag gillar Camilla Läckbergs böcker. Även om de liksom är lite...too much ibland, det känns som att det ska vara liksom helgjutet, både djupt och känslosamt och hjärteslitande och samtidigt lite putslustig vardagsrealism och tokroligheter. Men det går väl att stå ut med att det blir lite pladdrigt och plottrigt ibland, för intrigerna är riktigt bra.
Fast...måste det vara så djävla många människor med? Den ena karaktären efter den andra presenteras, ofta är det någon som kände offret och/eller förövaren för många år sedan, och sedan är det offret och/eller förövarens sociala krets idag. Plus hela poliskåren med fruar och sambor och barn och svärmödrar och grannar och syskon. Ofta beskrivs även en händelse som utspelade sig för länge sedan och som på något sätt är upptakten till ett brott som begås idag, parallellt med beskrivningen av brottet som begås idag, och rätt så skickligt vävs de två historierna ihop. Ja, jag är imponerad. Men det är för många människor och för många Hilding, vem fan var nu Hilding, var det en äldre släkting till familjen, eller var det gubben som bodde granne med hennes mormor när hon var liten eller var det drängen på gården där hon var fosterbarn under kriget? Men det kanske är sånt som håller igång hjärncellerna så de inte förtvinar och dör.
Och jag hade ju blivit precis skogstokig om jag hade varit polis i en småstad och blivit beskriven på det sätt som poliserna i Tanumshede blir beskrivna, den ena pajasen är ju värre än den andra och ineffektivitet är ju bara förnamnet. Jag menar, Camilla Läckberg är ju ändå gift med en polis, och inte vilken polis som helst utan supersnuten Martin Melin, vinnare av första säsongens Robinson. Jag undrar hur han tar det när hans fiktiva kollegor ibland nästan framställs som inkompetenta clowner som ägnar merparten av arbetstiden åt att fika och uträtta privata ärenden. Om det ger upphov till slitningar i deras relation på samma sätt som andra blir osams om översvämmade tvättkorgar och stökiga källarförråd? Fast han är ju stockholmare, så han tycker kanske det är lite roligt att lantisarna framställs som lite efterblivna, så att han själv liksom kan glänsa. Eller så är det verkligen så det går till på alla polisstationer, vad vet jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar