Kanin kanin, kan ni inte sluta skjuta?

När jag hade varit och ätit frukost på jobbet och var på väg tillbaks så upptäckte jag att en pestdrabbad kanin hade valt att parkera sin döende lekamen utanför mitt fönster. Den var blind och apatisk och det var synd om den. Dessvärre såg den rätt så välnärd ut och skulle förmodligen inte dö i brådrasket, men eftersom myxomatos inte går att bota så var det ju ändå bara en fråga om att dö en långsam och plågsam död eller inte.

På kommunens hemsida fanns en person man kunde kontakta om man hade frågor i det här lite diffusa frågeställningen kring jaktbart vilts liv och död. Om ens nu kaniner räknas dit, det framgick inte exakt, så jag kontaktade den här personen, som visade sig vara ledig ända till den 7 november. Då ringde jag kommunjägarnas journummer och fick prata med någon som absolut tyckte att en kommunjägare skulle kontaktas, och så fick jag ett nytt telefonnummer. Nu tror jag inte att kommunjägare är en heltidssysselsättning så att man liksom stämplar in, laddar bössan och sätter sig att vänta på att någon ska höra av sig, utan jag gissar att det är någon form av jourverksamhet. Den person som jag blev hänvisad till var inte speciellt sugen på att åka iväg och skjuta en kanin, så han hänvisade till kommunens skyddsjägare. Kommunens skyddsjägare var dessvärre inte anträffbar och det kändes lite som att all den här otillgängligheten kunde ha ett svagt samband med att älgjakten började idag. Jag misstänker att det är lite högre status att få sätta ett skott i en stolt fjortontaggare än i en halvdöd kanin, men det är ju förstås bara en gissning från min sida.

Hur som helst så insåg kaninen att det nog var helt kört, här fanns ingen hjälp att få, så den släpade sig iväg för att dö jämmerdöden någon annanstans än utanför mitt fönster. Vi letade en stund ute på gården, men hittade den aldrig. Så nu är det plötsligt NAP (Någon Annans Problem). Det är jag inte jätteledsen över, faktiskt, eftersom alternativet "slå ihjäl kaninen med en spade" visserligen är genomförbart, men inte särskilt lockande. Inte på ett industriområde i en tätort där det inte bara är att slänga ut kvarlevorna "till räven", utan här får man mördarens alla bekymmer med att göra av med liket efter dråpet.

Jag vet precis hur det är med den saken, en gång i vintras gick det in ett rådjur och lade sig och dog i vår trädgård. Vi var helt oskyldiga, men man har ju ändå ett bekymmer med var man ska göra av kvarlevorna, som hundarna dessutom upptäckt först och börjat festa loss lite på ena bakbenet.
Kommunjägaren ville inte inte befatta sig med djur som redan var döda, utan menade att det där fick man själv lösa (man kan undra vad kommunjägarna egentligen gör, de verkar ju varken vilja befatta sig med levande eller döda), antingen köra det till återvinningsstationen "för destruktion", eller den gamla hederliga "lägga ut det till räven"-lösningen. Vi valde det senare, och sent om aftonen pulsade vi i meterdjup snö upp i det intilliggande naturreservatet, bärandes ett rådjur mellan oss som en djävla offergåva till rävarnas allsmäktige konung. Det var fullmåne, alla hundar i grannhusen skällde som galningar, blodet droppade i snön och det var på det hela taget en mycket förtätad stämning. Någon räv syntes aldrig till, men en flock kråkfåglar gjorde ett gott arbete och när våren kom fanns inte ett ben kvar. Så går det till på Saltkråkan Jurtjyrkogården.