Idag när jag städade tänkte jag på uttrycket Det hade jag inte önskat min värsta ovän. Jag tänkte nämligen på vilken fröjd det var att städa med en sån värsting till dammsugare som jag har. Alla borde få äga och använda en vackert röd cyklondammsugare med enorm sugkraft och en hel uppsättning coola specialmunstycken för alla livets, eller åtminstone städningens, skeden.
Fast nej. Någonstans får man banne mig dra gränsen för hyckleri, och där kände jag att min gick. Min dammsugare är ingenting jag på något vis vill dela med min värsta ovän. Min värsta ovän förtjänar faktiskt inget annat än en ful polsktillverkad Melissa som kvarlämnar dammråttor i storleksordningen skogaholmslimpor, ett tungt och klumpigt åbäke vars motorljud har samma decibeltal som en medelstor flygplats och som på det hela taget är det sämsta som Råd och Röns testpanel någonsin skådat i vitögat.
Jag tycker inte min värsta ovän ska ha det bättre än så. Och det hade inte Beatrix Kiddo tyckt heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar