Jag satt och slöläste lite om lavar. Det är högst intressanta grejer, precis som alla former av symbiotiska förhållanden kring vilka jag skulle kunna sväva ut i det oändliga, men jag ska försöka besinna mig åtminstone för stunden. Dessutom har jag supit bort ett viktigt lavkompendium, och utan det står jag mig ganska slätt mot den gäckande lavfloran.
Hur som helst så hittade jag en artikel om en lav som heter amerikansk sönderfallslav. Vilket namn, man börjar ju direkt att associera till radioaktiv strålning och allt möjligt. Kanske till och med till Dödens Röda Blomma.
Amerikansk sönderfallslav växer bara på ett enda ställe i hela Sverige och det är på en eller eventuellt två gamla grova sälgar i en granskog i Jämtland. Utöver det finns den bara på ett ställe i Norge och på två ställen i Kanada. Man kan undra varför den heter just amerikansk sönderfallslav, men outgrundliga voro Linnés vägar. Eller vem det nu var som satte namn på denna skapelse.
Hur som helst så ligger den amerikanska sönderfallslaven risigt till. Det stod i artikeln att den var "intensivt eftersökt av flera personer" och jag såg framför mig hur trägna lav-vänner träffades och lade upp spaningsarbetet i bästa Martin Beck och Kurt Wallander-anda. Hundar och skallgångskedjor, allvarliga möten där man skickar runt bilder och skäggstubbiga män med ihåliga blickar nickar trötta men beslutsamma. Ingen tillåts vila förrän man hittat vad man letar efter i en värld av obeständighet, där vad som helst kan försvinna närhelst man vänder ryggen till.
Jag önskar dem lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar