Idag gjorde jag en heroisk insats och avlägsnade den fruktade jordärtskocks-spannen med innehåll från min balkong. Egentligen gjorde den inget väsen av sig, och jag hade nästan börjat vänja mig vid åsynen av de ludna knölarna som fridfullt flöt omkring i en organisk soppa. Det var väl kanske inte vad jag vill kalla ett estetiskt inslag, men det gick att leva med.
Min balkong är inte så mycket att skryta med. Jag saknar gröna fingrar, något min mamma bistert brukar påpeka. Själv har hon otroligt gröna fingrar. Det har hon ärvt från sin mamma, som i sin tur har ärvt det från äldre kvinnliga släktingar och anmödrar som gått och vårdat sina pelargoner sedan drottning Kristinas tid. Jag tyckte om att ha trädgård, på den tiden det begav sig. Men jag saknar den där blomkruksgenen. Jag har visserligen en balkonglåda, men jag har rationaliserat bort vårbruket. Just nu består den samlade balkongfloran av 4 penséer, 1 maskros och lite odefinerade gröna blad som säkert kommer att bli något vackert en dag. Samtliga växter har transporterats dit med vinden från grannarnas balkonger. Grannarna har också gröna fingrar. Själv tycker jag att det är generöst av dem att dela med sig. Det tilltalar min snåla småländska själ.
Spannen med jordärtskockssoppan var som sagt inte så vacker, men den hade på något vis blivit en inventarie som jag inte fäste så stor uppmärksamhet vid. Men vid en närmare titt upptäckte jag dock att en koloni bananflugor slagit ner sina bopålar på de angoraliknande jordärtskockorna. En koloni som såg ut att ha en enorm tillväxtpotential. Det var rena bananflugeporren mitt framför ögonen på mig. Och är det något jag ogillar så är det bananflugor. Många undrar var bananflugor kommer ifrån. Det kan jag berätta. De kommer från helvetet och är beredda att ta över jorden. Deras närvaro skall därför inte uppmuntras på något sätt.
När jag läste en kurs i genetik på högskolan för ett antal år sedan berättade läraren varför så många genetiska experiment utförs på bananflugor. Dels beror det förstås på att de är billiga och enkla att föda upp och att de har ett förhållandevis enkelt genetiskt material. Men en annan och starkt bidragande orsak var att det inte finns någon som finner det oetiskt att använda bananflugor i genetisk forskning. De moraliska betänkligheter som man kan anta gäller andra levande varelser är helt enkelt upphävda när det handlar om bananflugor. De har inget existensberättigande. Jag tror att till och med såna där indiska munkar som går med munskydd och sopar marken framför sig för att inte råka ha ihjäl någon insekt av misstag applåderar åt komplicerade och gärna plågsamma genetiska experiment med bananflugor som huvudaktörer. Faktum är att jag tror att klostren är hemliga forskningsstationer där man försöker framställa HIV-virus för bananflugor så att de på sikt ska utrota sig själva.
Nu var inte tanken att förvandla min balkong till ett indiskt munkkloster med hemliga bisysslor, så jag tog mig samman och hällde ut lakvattnet i mina blomkrukor. Det kändes som att det var otroligt mycket näring och jag förutspår att de fyra penséerna kommer att blomma manshöga lagom till helgen. Alternativt dör de av anafylaktisk chock.
Ja, sedan var det bara att förpassa de förruttnade jordärtskockorna till soprummets organiska fraktion. Det var lite slemmigt, men jag har tillbringat nästan ett helt år med att ligga och gräva i olika insjöars bottenfauna, så jag är rätt härdad när det handlar om nedbrytning av organiskt material.
Några bananflugor försökte hänga med i landsflykten till soprummet, men dom slog jag helt kallsinnigt ihjäl. De har haft sitt roliga. Någon måtta får det vara på utsvävningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar