söndag 4 maj 2008

Letters from the wasteland

Idag har det nästan varit sommar. Dessvärre har jag tillbringat större delen av denna vackra dag inne i ett ridhus. I ridhus råder ett nästan permafrostliknande tillstånd så gott som året om, så jag led inte av värmen i alla fall. Efter många långa timmar i ett mögligt speakerbås lider man snarare av självmordstankar. Eller åtminstone kraftig existentiell ångest. Få saker kan dessutom mäta sig med den känsla av tristess som uppstår när en dressyrtävling börjar lida mot sen eftermiddag, man har tröttnat rätt så rejält på det aktuella programmet och man vet att det ändå är timmar kvar tills eländet är slut och man får åka hem.

Det gäller att ha hög beredskap med spektakulära samtalsämnen för att slå ihjäl all dötid som uppstår. Idag avhandlades bland annat vilken sexuell anomali som var minst önskvärd att ens partner uttryckte önskemål att vilja prova. Det höll ju tanken igång ett bra tag kan jag säga. Sedan kan man avhandla en del sensationellt skvaller, och jag måste säga att hästfolk är ett synnerligen tacksamt ämne i det avseendet. De bidrar med ett och annat precis hela tiden.

Men framåt eftermiddagen tar luften i båset slut och man riktigt känner hur hjärncellerna lägger av en efter en. Man är helt isolerad från omvärlden och har ätit sig igenom hela sortimentet i kafeterian, och därför hamnat i ett läge av abnorm slöhet kombinerat med artificiell rastlöshet på grund av alldeles för mycket kaffe. Det enda man kan göra då är att förse alla människor med föga smickrande och helt ur luften tagna egenskaper och sedan hitta på tänkbara intriger utifrån detta. Ett alternativt tidsfördriv är att säga allt ovanstående med konstig dialekt, typ "stockholmare på valium" eller hittepådanska.

Allt detta utspelar sig och avhandlas i mustiga ordalag under tiden som mikrofonen står i läge "av". Hittills har jag aldrig fumlat och låtit mina privata tankar kring huruvida person X ägnar sig åt sodomi dåna ut i högtalarsystemet. Eventuellt är det bara en tidsfråga innan detta blir verklighet, men den dagen, den sorgen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar