Imorgon är det dags för den ärorika Humlestafetten, och vi i järngänget hedrar förstås med vår närvaro. Jag vet inte riktigt vilka som ska bli hedrade, för det är inte precis så att vårt företagsnamn sprider skräck i löparkretsar. Förra året var vi lite sturska när vi anmälde oss till Humlestafettens företagsklass. Man kan ju tycka att just "företagsklass" låter som någonting som riktar sig till glada motionärer, med betoning på glada. Vi intalade oss att vi nog nästan skulle framstå som lite proffsiga när vi dök upp i matchande tröjor med företagsnamnet på. Ha ha ha.
När vi samlades inför start insåg vi att vi nästan var de enda som inte var iklädda specialdesignade löparställ i funktionsmaterial. Alla verkade vara rent djävulskt avancerade och hade bilarna fulla med liniment och pulsklockor och grejer, medan vårt bagageutrymme enbart rymde världens största picknickkorg. Sedan gick starten och vi skrattade gott åt med vilken fart somliga satte iväg. Nästan allihop faktiskt, utom Stefan och ett par till. Det där tempot orkar de aldrig hålla i längden, sa vi till varandra och vinkade uppmuntrande till Stefan, som mer trodde på att jaga än att jagas. Sedan gick vi till bilen för att köra till första växlingen, och jag kan säga att vi skrattade inte längre när vi körde om tätklungan, som hade tagit sig en rätt avsevärd sträcka med det tempo som vi trott de skulle krokna i.
Och sådär fortsatte det hela dagen. Nästan alla deltagare var supersnabba tävlingslöpare. Även i företagsklassen, för de där supersnabba har väl också en anställning någonstans får man förmoda. Om än inte på vårt företag.
Det fanns ett gäng som hade helt amatörmässiga t-shirts som de själva hade skrivit lagets namn på med tuschpennor. De hette Oppmanna Animals, och det lät ju inte så skräckinjagande, tyckte vi och bestämde oss helt övermodigt för att vi i alla fall skulle vara bättre än dom.
Christian lyckades med stor möda pressa sig förbi en enstaka Oppmanna Animal på sin sträcka, men sedan blev Jenny omsprungen på sin bit och det var det sista vi såg av dem innan målet, så så gick det med den föresatsen.
Och regnet fullkomligt vräkte ner hela dagen. Nummerlapparna regnade sönder till papier-maché, bilrutor immade igen och publiken bestod mest av tappra funktionärer och andra närmaste sörjande.
Magnus hade näst sista sträckan och jag hade sista. När ens chef kommer skenande ut ur dimhöljda skogspartier med leran sprutande kring benen och kör upp en stafettpinne i näven på en och vrålar Spring för helvete, så tänker man att det här ska man kanske ta upp på sitt medarbetarsamtal som något man upplever som lite skrämmande. Jag skenade iväg i vådlig fart och fick blodsockerfall och höll på att svimma efter halva sträckan. Jag var klart missnöjd med min prestation, men det känns bättre nu när jag kan skylla på Magnus.
I mål kom jag i alla fall, och sedan var det prisutdelning. Det var nästan så att de bara hade väntat på mig för att få börja med den, men det kom väl någon enstaka sopa efteråt också.
I löpartävlingars motionsklasser är det vanligt att man lottar ut priserna oberoende av resultat, och vårt resultat var ju som sagt inte mycket att hänga i julgranen. Men på prisutdelningen glänste vi. Lottningen gick till som så att lappar med alla lagens namn och delsträckor lades i en spann och så drog man vinnarna. Någon måste ha lagt alla lappar med vårt företagsnamn på ett och samma ställe i spannen, för av drygt fyrtio åttamannalag kapade vi åt oss fyra vinster av tio möjliga. Christian snöt åt sig högsta vinsten, en platt-tv, Magnus vann ett presentkort på middag med övernattning någonstans, Carl fick en resecheck på 1500 kronor och Stefan förärades en tvättsvamp till bilen samt ett presentkort på 50 kronor på Shell i Bromölla. Ja, alla kan ju inte vinna högvinsterna, sa vi tröstande till Stefan efteråt.
Vi misstänker att arrangörerna eventuellt tyckte synd om oss för att vi var såna sopor, men det kan man ju ha överseende med i såna lägen.
Imorgon är det som sagt dags igen. Vi får väl se om vi lyckas med förra årets bravad vid prisbordet. Högsta vinsten i år är en DV-kamera, och Christian har så gott som paxat den redan. Jenny och jag tycker att det nog kan vara vår tur att vinna i år, men det återstår att se.
Fast jag vinner aldrig någonting. Jag vann en cykel på lotteri när jag var fyra år, så jag har liksom fyllt min kvot av högvinster i ett tidigt skede i livet. Det trista var att det var en vuxencykel, så jag fick aldrig någon jävla nytta av den.
Jag borde kompenseras för detta, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar