That's me in the spot

Jaha, då är det plötsligt "veckan innan höstlovet"? Blir lika förundrad varje gång jag vänder upp ett nytt blad i veckokalender och konstaterar att FAN VAD TIDEN GÅR. 

Helgen försvann i ett nafs såklart, det gör den ju alltid. I fredags var stormen Babet i antågande, så efter jobbet åkte jag hem och stormsäkrade, vilket i praktiken mest innebar att jag gick runt och plockade in alla krukor och odlingsgrejer som fortfarande stod framme. Öste in dom i växthuset, skördade de sista tomaterna, bar in ved och ordnade och donade. Sen beställde min man hämtmat, för är det fredag så är det. Åt, tog ett glas vin, kollade på House of Cards, inga konstigheter. Det blåste rejält, men det var "bara" stormbyar, hos oss blev det aldrig någon riktig storm. 

På lördagen tog jag med hundarna och gick en lite mindre runda än jag brukar för jag skulle ju vara med i det där TRAIL RUN-loppet. Det hade dividerats hit och dit om genomförandet av detta lopp samtidigt som Babet härjade, men eftersom vinden skulle avta vid lunchtid och prognosen till och med utlovade uppehåll så hade arrangören beslutat att skjuta fram starten två timmar, så mitt lopp startade vid 13.30 istället för 11.30. Velade hit och dit in i det sista vad jag skulle ha på mig, för någon värme var det inte och det där uppehållet lyste med sin frånvaro. Regnställ? Underställ? Mössa? Vantar? Fan vad svårt att hitta något som var tillräckligt smidigt att ha på sig när man sprang samtidigt som det ändå skulle hålla lite värme medan man väntade. Det slutade med underställströja (som jag med facit i hand kunde ha skippat), långärmad funktionströja, funktions-t-shirt, en extremt tunn skaljacka, träningstights, strumpor, barfotaskor, mössa. 

Vid 12.45 satte vi oss i bilen och åkte iväg mot havet, loppets startområde ligger bara tio minuter hemifrån. Blev avsläppt några hundra meter från startområdet och blev direkt dyngblöt om fötterna, men så var ju den saken avklarad i alla fall. Knatade upp till startområdet, hämtade nummerlapp, träffade min dotter och hennes träningsgäng samt en f d kollega med fru, så det var ju åtminstone lite socialt under väntetiden. Som var KALL, regnig och blåsig, så ändå tur att jag inte lydde arrangörens råd och var där en timme innan, en halvtimmes väntan räckte gott och väl. 

Själva banan beskrevs som 50 % stig, 35 % terräng och 15 % sandstrand. Jag hade fasat lite för sandstranden, för är det något jag HATAR så är det att ta sig fram i sand, man kommer ju ingenstans om man inte lyckas hitta någonstans där det är packat och det brukar vara vid vattenbrynet och trots att stormen avtagit var vågorna fortfarande höga ute till havs. Men 15 % av 6 kilometer är ju bara 900 meter, försökte jag peppa mig själv. Sen visade det sig att den där "terrängen" mestadels bestod av lös sandjord, så det var i princip lika illa som att springa på stranden och helt plötsligt gick ju HALVA DJÄVLA LOPPET på sand. 
När jag stod i startfållan så kom jag på att jag glömt starta min intervallräknare och jag orkade inte ta upp telefonen och börja fippla med det en minut innan start, så jag beslöt mig för att springa lite på känsla, gå där det var jobbigt och så fick det väl bli vad det blev av det. Det var cirka hundra gånger jobbigare än vad jag föreställt mig, mest beroende på den där djävla sanden. Det började med sand, sen sprang man på sand tills man kom till en backe och sen var det mer sand och en helvetes massa backar som jag liksom förträngt fastän jag varit i de skogarna och tränat viltspår en miljon gånger. Men ja, det var ju bara att lufsa på i sakta mak och så länge det gick på stigar var det riktigt trevligt. När de som sprang snabbt hade försvunnit så var jag i princip ensam, fast här och där stod funktionärer och pekade ut vart man skulle och kom med uppmuntrande tillrop som jag tror de kommit överens om att göra när det kommer någon sån där patetisk skogssnigel mot slutet. 

Men fyfan vad jobbigt det var! Är ju inte heller van att springa hela tiden utan har ju bara kört intervallträning och någonstans har jag nog inbillat mig att det skulle generera lite wax on-wax off-effekt, så att man liksom fick lite gratis av det, men njaa? När jag tänkte att jag nog i alla fall kommit halvvägs, minst, så kom det en skylt där det stod 2 KM. Höll på att dö, men aja, det var ju bara att streta vidare, men "terrängen" (a k a lösa sandjorden) var otroligt jobbig, sög liksom kraft ur benen på ett sätt som jag inte var beredd på. för när jag har tränat terräng så har jag sprungit i en kohage. En platt kohage dessutom. Sen kom stranden och där var det såklart etter värre, men åtminstone inga backar. 

Men jag tog mig runt, kom i mål, fick medalj (viktigt) och JAG GJORDE DET. Kom dessutom på tredje plats. Från slutet alltså, hahaha. Det spelar inte mig någon roll, någon måste ju komma sist och det kan lika gärna vara jag, jag är bara glad att jag kan springa för det har inte på något vis varit självklart för mig.
Jaha, sen kom min man och hämtade upp mig och så åkte vi hem. Duschade, hängde blöta kläder på tork (prognosen var fel, det regnade hela tiden), låg sedan i soffan på värmemadrass, läste och mådde prima. Endorfiner is the shit. 

Igår gick jag min vanliga kuperade söndagsmil, det var lite bökigt för Babet hade fällt en del träd så på några ställen fick vi klättra och krypa för att ta oss fram. Men kroppen kändes finfin, lite stel i knäna  bara men det gick över sen. Var lite orolig för min diskbuktning skulle protestera, för även om jag inte sprang hela sträckan så hade jag ju ändå sprungit mer än jag brukade. Men det kändes ingenting! Var så glad och pepp. Nu ska jag anmäla mig till ett annat TRAIL RUN-lopp i vår tänker jag. Ett utan sand. 

Kom hem från min promenad, började fixa med all min zucchini. Gjorde i ordning två stora plåtar med såkallad snålröra som fick stå i ugnen och gosa till sig medan jag tittade på världscupen i hoppning OCH på "min" galopphäst som startade ett lopp. Gick dock inte bra för honom, han kom näst sist. I hoppningen gick det bättre, men vilken svår bana. Förra veckan i Oslo var den nästan lite för lätt tyckte jag, 17 stycken till omhoppning är inte jättekul. Men här föll bommarna som plockepinn för både den ena och den andra och man började nästan undra om det ens skulle bli någon omhoppning. Men det blev det, åtta stycken felfria till slut, och omhoppningen var grymt spännande, vrålade rakt ut för han Richard Howley som vann red så otroligt tufft att man tänkte att det här är fan i mig OMÖJLIGT. 

Ja, det var väl i stort sett helgen det. Ikväll är det ridning, tror också det är hästbyte så det ska bli spännade att se vilken häst jag får! Är som ett barn i det avseendet, haha. Och imorgon ska jag träffa Jenny och dricka vin. Härligt!