Har läst Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård, den handlar om det här:
Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar ondskan.
Astrid har alltid vetat att det var något fel på hennes son. Ingen trodde henne. De sade att hon var en dålig mor. Att det var henne det var fel på. Men ingen visste det som Astrid visste. För de hemliga gästerna som plötsligt börjar dyka upp kan hon berätta sanningen om vad som hände Caroline och de andra.
Någon gör inbrott i Annas lägenhet. Ingen tror henne. De säger att hon inbillar sig. Anna har ju alltid varit annorlunda. Speciell, som Kristoffer sade. En enda person tar henne på allvar.
Långsamt förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld, vrede och galenskap brottas med hopp och naivitet, och där alla inblandades tillvaro redan står på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, den var...annorlunda, kan man väl säga. Men lite ojämn. Bitvis rätt bra (om än väldigt makaber och osmaklig), men bitvis också lite krystad och ostrukturerad. Tyckte karaktärerna, möjligen med undantag av Anna, kändes lite konstruerade (och då var ju ändå Anna den som skulle vara "annorlunda") och handlingen var lite rörig, det saknades liksom en röd tråd ibland. Vissa händelser kändes också väldigt osannolika. Den här boken får tre hyresgäster av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar