För ett antal år sedan testade jag, som den blivande pensionär jag redan då förvandlats till, stavgång för första gången, efter ett tips om att det var bra träning för nacke och axlar. Eftersom jag sedan väldigt länge dras med en sjukt trist förslitningsskada i nacken där kronisk värk ingår som en sur djävla bonus, så är jag som en svamp när det gäller att ta till mig tips om hur detta tillstånd kan förbättras. Det finns inte ett liniment eller en smärtstillande salva som jag inte har provat, och detta inkluderar en hel del preparat som är tänkt att säljas till hästar och/eller kor. Jag har även, bortsett från i stort sett samtliga på marknaden förekommande vanliga och ovanliga värktabletter även provat COX-2-hämmande medicin för reumatiker, akupunktur, laserbehandling, anatomiska kuddar, diverse mineral- och kosttillskott, kiropraktik, alla sorters massage, traditionell sjukgymnastik, healing, ultraljud samt antidepressiva tabletter. Jag skulle gärna ställa mig upp och vittna om hur jag hittade RÄDDNINGEN, men det kan jag tyvärr inte göra eftersom inget av ovanstående har hjälpt mer än för stunden.
Men stavgång...öööh, vad töntigt, tänkte jag då för några år sedan, men som sagt, prova kan man ju alltid göra och när man är så djävla gammal som jag har man ändå ingen heder att förlora. Men det var en bra grej, upptäckte jag redan på första rundan med lånade stavar. Bättre promenadtempo, ökad blodcirkulation i nacke och axlar, inte alls dumt faktiskt. Så efter att ha kommit över den första SKAMMEN så blev jag en stavgångs-addict av stora mått. Minns inte hur många par stavar jag slitit ut, men det är ett antal. Fast när jag träffade min man och blev med hund så rann stavgången lite ut i sanden eftersom stavar och hundkoppel inte är en helt igenom lyckad kombination. Tyvärr.
Men för ett tag sedan slog jag till och skaffade ett såkallat hundförarbälte, där man kan fästa kopplet och på så sätt ha händerna fria under hundpromenaderna. Är mycket nöjd med detta inköp faktiskt. Och i samma veva som händerna inte behövde hålla i ett hundkoppel kände jag hur mycket jag längtade efter att gå stavgång (är det nu man ska spärras in någonstans...?), eller "lågpulsträning" som Magnus så fiffigt uppgraderade denna pensionärsmotionsform till. Det var lite som att ha fantomsmärtor (inbillar jag mig åtminstone, men jag har ju aldrig amputerat någonting). Någonting saknades. Någonting måste göras!
Det hade visst hänt lite grejer på gångstavsfronten, upptäckte jag när jag googlade runt lite istället för att åka till Rusta och köpa ett par för 79 kronor som jag tidigare gjort (däraf det stora antalet utslitna stavar, antar jag). Bland annat har det kommit ett slags fjädrande gångstavar som ska vara ännu bättre träning för hela kroppen. De heter BUNGYPUMPS och kostar TUSEN SPÄNN, löjligt mycket pengar och ändå sa det bara klick och så låg de i min virtuella kundvagn.
Ja, men så blev jag ju som bekant sjuk, och paketet med mina BUNGYPUMPS har stått i hallen och förgäves pockat på uppmärksamhet. Så dagens träningspass bestod i att packa upp BUNGYPUMPSEN och ställa in längden. Testa fjädringen lite. Sedan kände jag mig svettig och lite svimfärdig och fick lägga mig på soffan och vila en stund. Så någon vidare motion blev det ju inte, men jag är på gång! Jag är laddad! Jag är tänd!
...i sinom tid åtminstone. Ska bara döda lite virus först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar