måndag 6 februari 2012

JÄVELVINTER

Idag bestämde jag mig för att den hostande taxen Remus var såpass frisk att han nog klarade av att gå lite längre än bara det vi kallar "runt kyrkan" (som alltså inte menas att smyga runt ytterväggarna på Herrens hus, utan en liten runda där man passerar kyrkan och som tar cirka en kvart att gå i normalt tempo) även om det fortfarande är rysskallt utomhus. Så efter jobbet tog vi en runda i Körsbärsdalen, eftersom det snöat i helgen och det var fullt med spännande spår att följa.
Det rinner en liten å genom Körsbärsdalen. Ni vet, där Jonatan och Skorpan sitter och metar. I höstas svämmade denna å över vid själva inloppet och däromkring, så att man inte riktigt kunde gå torrskodd hela vägen runt dalen. Detta hade jag glömt bort, men ett tu tre stod jag där och blickade ut över den fd översvämmade ån som numera frusit och förvandlats till en plats där Nangijalas Ishockeyklubb kunde ha haft sina träningsmatcher om Astrid Lindgren hade haft lite mer fantasi.

Jag gillar inte is mer än möjligen i ett drinkglas. Jag hatar att åka skridskor, och jag tycker överlag att is är ett skumt medium att ha att göra med. Kallt och hårt så man slår halvt ihjäl sig när man ramlar, men ändå så djävla bräckligt och instabilt och farligt, jämt hör man ju om folk som går genom isen och drunknar, och när jag gick i femman så ramlade min kompis Gunilla och slog ut båda sina framtänder  för att hon hade råkat köra på en kvist som stack upp ur isen när vi åkte skridskor, så det var kanske inte isens fel i sig, men det hade ju aldrig hänt överhuvudtaget om det hade varit plusgrader. Och isberg är inte heller någonting att skoja om, ja ni hör, exemplen kan göras många. Jag gillar alltså inte is. Jag undviker att gå på is om jag inte är bergsäker på att den håller. Bergsäker på att den håller = att typ 100 ryska kulstötare står och hoppar på den samtidigt. Då kan jag möjligen överväga att ta några steg.

Nu fanns inga ryska kulstötare närvarande, överlag så lyste folk med sin frånvaro, men Remus (matchvikt 9 kg) skuttade morskt ut över den tillfrusna översvämningen. Jag (matchvikt > 9 kg) följde efter lite mer tveksamt, men så tänkte jag att herregud, det har ju varit rysskyla i evigheter och hur djupt kan det egentligen vara här, någon decimeter på sin höjd, klart att det måste vara bottenfr...och DÄR brast isen och jag stod till KNÄNA i iskallt vatten, för det var nämligen STRÖMT där och det hade ju korkade jag inte tänkt på. Och fastän det inte varit en människa i närheten sekunden innan så dök det plötsligt upp två stavgångare som fick bevittna mina förnedrande kliv upp ur detta isbad. Om någon vill veta hur fort vatten fryser till is så kan jag berätta att om det är nio grader kallt ute så går det snabbare än någon hinner säga "Titanic". Mina Adidasbyxor förvandlades på nolltid från sköna slappa bekväma till en slags rustning av plåt, från knäna och neråt då ska väl tilläggas.

Ja, det var inte mycket annat att göra än att vända om och skramla tillbaka hem igen, enligt alla naturlagar skedde detta lilla missöde naturligtvis vid promenadens point of no return så att längden på återfärden i nysnö och minusgrader i kombination med dyngsura skor, dito strumpor och Plåtmans isbyxor riktigt maximerades. Det var väl inte fullt lika illa som när Raskens bytte bort sina storstövlar till den värdelösa suputen Johan Klang och förfrös foten på köpet, men snudd på.

Har jag nämnt att jag HATAR vintern?

2 kommentarer:

  1. ÅH! Förlåt att jag skrattar men vad himla typiskt att dratta i. "Tur att det bara var till knäna!" - du får helt enkelt tänka så. Jag hatar också vintern, men gillar att skrinna (flott ord, va!) på isiga sjöar även om jag har hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Är rädd för vatten i alla former, måste ha drunknat i ett tidigare liv....

    SvaraRadera
  2. Jag tror också på drunkningsteorin, eller möjligen att jag var med ombord på Titanic i ett tidigare liv. Vatten är otäckt. Båtar är också otäcka. Behövs inget medium för att räkna ut detta :-)

    SvaraRadera