BOOT CAMP 2023

Jaha, så var det dags för traditionsenlig BOOT CAMP i stallet. Sjunde året i rad för mig. 2017 hade jag Irländskan.  Senare det året var det också en dressyr-boot camp och då hade jag Bulldozern. Sen var det dressyr-boot camp på våren 2018 och då hade jag också Bulldozern. Sedan blev ju hon skadad och sommaren 2018 kom Pojken till stallet. Den sommarens boot camp hade jag honom varannan lektion och Hästen varannan lektion eftersom Pojken inte orkade gå två pass per dag då. När det var boot camp 2019  hade jag också Pojken. Sedan blev han halt, vilket visade sig vara hovbroskförbening så han såldes som sällskapshäst, så 2020 års boot camp hade jag Köttbullen. Sen kom en höstversion av boot camp:en som också var en pandemiversion, och då hade jag också Köttbullen. Såg fram mot en upprepning 2021, men då hade Köttbullen fläkt upp ena hoven och så fick jag hastigt och lustigt ta Spanjorskan istället. 2022 hade jag Jättinnan, vilket ju faktiskt var något av en upplevelse.  

Men nu, 2023, så fick jag Köttbullen. Sittdansade och jublade som den 12-åriga ponnytjej jag innerst inne är när jag fick veta det. Jublade inte lika mycket när jag skulle gå och hämta henne i hagen sen, för dom har öppnat upp så att tre gräshagar har blivit en jättestor, och naturligtvis stod hela ponnyflocken längst in och längst bort och solen stekte och flugorna surrade medan jag larvade på där i min ensamhet för alla andra skulle rida stora hästar som gick i andra hagar. Köttbullen är inte svår att fånga i hagen, men det var med tunga, motvilliga och l-å-n-g-s-a-m-m-a steg som hon lämnade sin älskade ponnyflock. Kändes som att jag fick släpa upp henne med handkraft så jag var trött redan INNAN vi började rida, haha. Och sen var det hårdkörning av Guds nåde. Första passet red vi på stora utebanan och då var det mest uppmjukning med volter i trav, men också rätt mycket galopp. Och det där med att galoppera varv efter varv efter varv är inte riktigt Köttbullens grej, så det blev en gemensam ansträngning kan man väl säga. Hon kändes allmänt lite stel och seg, men inte direkt osamarbetsvillig. Andra passet började med att vi jobbade på volt och där kände jag att Köttbullen började lossna och kännas fin. Sen skulle vi rida tempoökningar i galopp. Det gick väl SÅDÄR, vi var rätt trötta båda två men vi kämpade på så gott vi kunde. Sen var vi sjöblöta av svett och jag var halvdöd när vi skulle ner till hagen igen, men Köttbullen hade plötsligt spänst i stegen när hon fattade att hon skulle få återförenas med sina fränder medan jag mer släpade mig fram. Stegräknaren stod på drygt 34000 steg den dagen så, ja, sen var det väl bara att åka hem, duscha och självdö en smula på soffan. 

Nästa dag skulle vi ha en annan instruktör och det skulle också regna riktigt mycket, så vi omvandlade den planerade uteritten till ett pass i ridhuset. Det var lite drama när hästarna skulle hämtas in, inte för mig bortsett från att Köttbullen återigen hade parkerat sig längst ner och längst bort i jättehagen, men en av de stora hästarna hade lyckats krypa under staket-eltråden och hamnat i en sån där korridor som är mellan två hagar för att inte hästarna ska komma för nära varandra. Ingen fattade hur hon hade kommit dit eller hur man skulle kunna få henne därifrån, för i såna där korridorer finns ju ingen grind. Men det ordnade sig till slut. Vi blev lite sena, men alla hjälptes åt så det löste sig fint. Sen red vi markarbete med bommar på raka och böjda spår. Väldigt mycket att stå i lätt sits i alla gångarter, vilket visserligen var skönt för den ömma röven men mindre skönt för de ömmande benmusklerna, så det var ingen sinekur alls. Andra passet var det hoppning. GULP. Men det var faktiskt en jättekul övning med väldigt låga hinder så det kändes inte läskigt. Först skulle vi hoppa tre (små) hinder i rad på ena långsidan, dom hade vi ridit som galoppbommar under markarbetet så det var inga konstigheter. Sen skulle vi hoppa två hinder på volt och det var betydligt svårare för där var man ju tvungen att tänka och styra HELA tiden. Första gången gick det verkligen dåligt för mig, du gör det väldigt mycket svårare för dig själv än vad det behöver vara, sa instruktör A. Nästa gång tänkte jag till lite och då gick det (såklart) mycket bättre.  Sen skulle vi sätta ihop allting till en liten bana som var både hinder på rad, hinder på volt, hinder på böjt spår och så hinder på rad igen, nio språng totalt. PUH VAD JOBBIGT. Men också roligt, för det var mest bara att hålla igång och styra och (försöka) rida bra vägar eftersom hindren var så låga att inte ens jag behövde få fjärilar i magen. Det gick ganska bra, orkade dock inte hålla igång galoppen hela vägen så det blev väl inget jätteflyt. Men det får duga. 

Ja, sen var det bara att larva ner till hagen igen och låta Köttbullen få återförenas med sina älskade ponnyer och sen släpa sig upp igen och packa ihop och åka hem. Träningsvärken idag skojar man sannerligen inte bort. Och ikväll är det på'at igen eftersom ridskolan börjar denna veckan och rider man i Bästa Måndagsgruppen™ så gör man. Men imorgon börjar min semester, äntligen!