Ni vet den där känslan när man sitter och funderar på vad man ska ha till middag? Och så tänker man någonting i stil med "mmm...klyftpotatis, det vore gott". Och så tar man på sig stövlarna, tar grepen i handen, går ner till potatislandet och gräver upp lite av det som en gång var lite sättpotatis och som nu är jordäpplen av prima kvalitet där under snön. Som inte behöver skalas ens en gång, bara borstas av lite precis som nypotatis, fastän det är i mitten av februari. Ni vet, den känslan?
Eller nej, det vet ni kanske inte. Men jag kan berätta. Att det är fan så mycket trevligare än att stå inne på Ica och gräva i en binge med halvskrumpna King Edvard. Ville bara tala om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar