söndag 24 februari 2013

Lördagen i ord och inga bilder

Nu är det mer än en vecka sedan monsterförkylningen från helvetet slog till och jag är fortfarande inte frisk. Bättre, så jag kommer att jobba, men fortfarande snorig, hostig och TRÖTT. Vaknade i morse efter mer än tio timmars sömn och funderade ändå på att ligga kvar och somna om och aldrig mer gå ur sängen. Allvarligt, det här är inte jag.

Kravlade mig upp på ren rutin, åt frukost, släpade mig ut på en dryg timmes taxpromenad. Sedan kändes det i och för sig lite bättre, men ändå. Bra är det ju inte. Och nu snöar det IGEN. Det är då själve fan vad den här vintern är tjurskallig och inte vill ge med sig. Och höften är i och för sig bättre, men för den skull inte bra. Försöker "jobba med mig själv" och inse att jag kanske får vara en sån som cyklar och går på tantgympa och håller på, men som inte springer. Det går väl sådär med det mentala. Jag laddade ner appen "Runkeeper" häromdagen, men igår sa jag till Nikky att det var så deppigt att jag funderade på att ta bort den igen. Då skulle hon visa hur man gjorde när man ställde in andra träningsformer, och så valde hon "wheelchair". Jamen lite så känns det faktiskt. Kunde inte ha gjort det bättre själv.

Jaja, det är som det är. Igår skulle Adrian till frisören, men eftersom han är i trotsåldern så fick han en livskris inne hos frisören och inte ett hårstrå försvann. Så istället styrdes kosan hit till Salong Ankeborg, och gårdagens tricks var att trolla fram en kakburk fylld med plastdjur som vi köpte på loppis för ett tag sedan och som Adrian inte sett förut. Sedan höll min man och Adrian på och styrde och ställde med djuren medan jag svansade med i rörelserna och klippte lite här och där i farten. Det gick som en dans, den här gången i alla fall. Nästa gång blir det kanske någon annan show, om det blir någon nästa gång alltså. Nästa gång är det kanske frisörsalongen som drar det längsta strået i trotsålderlotteriet, sånt kan man aldrig veta på förhand.

På kvällen drack vi bubbelvin och kollade på de sista avsnitten av tredje SoA-säsongen. Idag fick jag se om det sista avsnittet eftersom jag blev så förfärligt trött av bubblet och det var så komplicerat  med Stahl och Jimmy O och hela alltet. Det här med SoA är något av en hjärntvätt. Från början tyckte jag till exempel att Tig var ett riktigt as, nu är det mer att "jamen han är väl rätt festlig?" och gud vad gulligt att han hade ett foto av en hund i plånboken. Saker som inte ändras är dock att Clay och Gemma är alldeles otroligt vidriga, plus att Jax är en megatönt. Och så undrar man ju hur praktiskt det är med såna där hiphopbyxor där skrevet hänger långt ner i knävecken när man är en tuff motorcykelkille som när som helst måste kunna a. springa för livet, b. hoppa upp på en motorcykel och köra därifrån i ilfart, eller c. dra vapen och skjuta för att döda fortare än någon hinner säga "Harley Davidson"? Det kan ju inte vara direkt hållbart i längden, så att säga. Och vad är grejen med att alla ska trycka ner sina vapen i byxlinningen precis hela tiden, varför vill man ha en skarpladdad pistol i stjärten eller strax intill könsorganet?  Och varför, VARFÖR, tar man in "prospects" som är snudd på utvecklingsstörda? Vad förväntar man sig av dom när de ska bli fullvärdiga medlemmar en dag? VA?

Jaja. Nu ska jag festa loss med en Ipren, en kopp te, en brasa i kaminen och...inget mer. Over and out från sjukstugan.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar