Nu sitter jag här och glor på Ponnyakuten och deppar över att helgen är över och en ny lång strävsam vecka tornar upp sig. Sista veckan i evighetsfebruari, sedan är det mars och nästan vår. TACK GODE GUD. Har dock lite halvpanik eftersom jag en gång för cirka tusen år sedan sa att "det kan jag väl göra" när jag blev ombedd att visa lite lydnad och rallylydnad med Remus på en aktivitetsdag. För cirka tusen år sedan tänkte jag att jag hade massor av tid att träna på, men nu när det är en vecka kvar så har jag fortfarande inte tränat ett smack. Min ursprungliga plan var att vi skulle ha vintervila mellan november och någon gång i slutet av januari, sedan räknade jag faktiskt med barmark och att komma igång med hundträningen och att jag skulle ha hunnit köra ett antal träningspass lagom till den här uppvisningen som alltså är om en vecka. Men tji fick jag. Och nej, jag tränar inte utomhus i snö och minusgrader med en hund som fryser så den skakar och inte tycker det är det minsta kul. Och ja, det är klart att det går att träna inomhus, men inte jättebra hemma hos oss eftersom vi inte har några ytor att tala om. Och visst kan man ta sig till ridhus, för det gör ju alla andra eller åtminstone de som är ambitiösa, men ORKA. Där avslöjades min ambitionsnivå just nu. Jaja, det är som det är. Nu får jag försöka träna här hemma - för snön ligger ju fortfarande vit på taken - den här veckan och sedan hoppas att det går att leva på gamla meriter och köttbullars förtrollande inverkan på hundars fokus.
Imorgon ska vi träffa bygg-gubbar. Dessa bygg-gubbar ska förhoppningsvis och för en förfärlig massa pengar byta ut vårt tak till våren, mot ett som inte legat på plats sedan 1950 och som förhoppningsvis blir liggande resten av vår livstid. Min önskan är att detta byte ska gå smidigt, utan missöden och utan att det kommer att ta hundra år innan de är klara, men: Ha ha ha. Det vet man ju hur hantverkare är. Det är ju inte en slump att alla dom tuffa killarna som satt längst bak i klassrummet och gungade på stolarna och skränade könsord och kastade suddgummin omkring sig, och som man inte skulle drömma om att säga hej till om man så var de enda man mötte efter att ha spolats upp på en öde ö efter ett skeppsbrott, sedan hamnade på bygg- och fordonstekniska linjerna på gymnasiet och idag är mer eller mindre framgångsrika hantverkare i vars giriga labbar man måste lägga sitt liv och sina surt förvärvade slantar vare sig man vill det eller ej. Karma, my ass.Ser inte alls fram mot detta, men alternativet är att göra det själv och det känns ju ännu mindre lockande faktiskt eftersom vi är inflyttade och därför inte har horder med händiga släktingar och vänner som är beredda att strömma till på lediga stunder. Att dra ihop ett gäng för en "takläggarhelg" skulle för all del vara tekniskt möjligt, men då skulle man väl kunna ge sig FAN på att det skulle ösregna hela den helgen och så skulle man få stå där med byggställningar och presenningar över sitt halvfärdiga tak i månader och det kände jag noll sug inför. Faktiskt.
Nu är den stora frågan om jag ska satsa på att sitta uppe och kolla på Brottet 3 eller satsa på att gå och lägga mig i tid? Vill ju gärna veta hur det utvecklas för Sarah Lund & Co och helst utan att få något spoilat i fikarummet. Å andra sidan är jag ju trött och fortfarande sjuk, så en timmes extra sömn är kanske vad jag borde prioritera. Gäsp. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar