Sitter som klistrad i soffan framför kaminen och nu, efter att ha varit hemma i 4 timmar och större delen av den tiden ägnat mig åt värmealstrande aktiviteter som brödbakning, tedrickning och ärtsoppsätning, börjar jag känna mig varm. Jag är inte överdrivet frusen av mig, men efter att ha vistats i skogen i drygt sex timmar i bistra minusgrader idag så kände jag mig en smula huttrig.
Var inte det minsta pepp på att gå upp i ottan och åka och viltspåra idag faktiskt. I natt låg jag vaken och lovade mig själv heligt och dyrt att aldrig någonsin boka in en aktivitet som innebär ställa väckarklocka och gå upp tidigt när det är omställning till sommar- eller vintertid. STRESSEN! Hur är det nu, ställer mobilen om sig själv eller inte? (rätt svar var: INTE). Spelar ingen roll hur många gånger jag memorerar detta, den informationen är ändå bortblåst ett halvår senare. Bäst att ställa klockradion också för säkerhets skull, men tänk om det blir strömavbrott under natten? Det är fan i mig alltid samma visa. Alla vet ju att människor som missar det här med att ställa om klockan och kommer hastande en timme för sent eller står och väntar på alla andra en timme för tidigt blir ihågkomna och förlöjligade och återberättade som snudd på mindre vetande i decennier efteråt. HO HO HO. Den skammen vill man ju inte utsätta sig för, så därför väljer min hjärna att väcka mig klockan 04.00 för säkerhets skull, och sedan ligger man där och kastar sig genom hela skalan mellan livsviktigt och oväsentligt i tankeväg. Och när både mobil och klockradio ger hals samtidigt några timmar senare är man helt SLUT, trots att man "fått en extra timme". BAH.
Så jag var helt opepp på grund av sömnbrist och oavslutade nattliga imaginära spökförhandlingar med Gud och halva världen. Blev ännu mer opepp när jag tittade på termometern som visade på minus. Blev super-opepp när jag hade skrapat rutor och kört sju mil norrut och upptäckte att det hade SNÖAT där. Snö i oktober kan dom väl ha i Norrland, men om ni frågar mig så kan den skånska myllan få lämnas gråbrungrön året runt. Opepp var ordet och FAN vad skönt att det åtminstone var sista gången på den här förbaskade viltspårkursen, mutter mutter mutter. Lite så gick mina positiva tankar nu i morse.
Men i alla fall. Remus fick gå prov. Och klarade det! Åh vad jag blev glad, för ÅH vad vi har slitit med detta nu i höst och inte har det gått speciellt bra heller. Man kan väl säga att vi har varit i en liten viltspårsvacka nu i höst. Det vanliga har varit att vi har lunkat omkring i sökrutan och inte hittat spårstarten. Alternativt avvikit från spåret på grund av viltstörning utan att jag har fattat det. Alternativt att Remus har gått tillbaks till mig och tyckt att JAMEN HJÄLP TILL DÅ FÖR FAN! som om jag skulle veta var någon annan har gått och dragit en klöv och stänkt lite blod 24 timmar tidigare. Men den här gången stämde faktiskt allting. Kände mig plötsligt alldeles förfärligt pepp. Solen sken, luften var härligt frisk, alla var trevliga och jag har världens bästa hund. Och viltspår är ju jätteroligt och åh vad synd att kursen redan är slut. Så enkelt var det uppenbarligen att vända minus till plus.
Nu är i alla fall helgen slut. Ska dock ha SEMESTER på torsdag och fredag, så det blir en kort och bra vecka. Och - håll i hatten - har INGENTING inbokat den här veckan. FY FAN VAD SKÖNT DET SKA BLI. Bara det nu inte blir som när Raskens Ida räknade ut vad hon skulle köpa för pengar hon skulle få för lingon hon ännu inte sålt och så snodde någon lingonen. En ska aldrig räkna ut'et, som talesättet lyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar