Idag kände jag för att ge mig själv en utmaning. Ja, som ni märker står utmaningarna som spön i backen nuförtiden och mer ska det bli. Den här utmaningen var dock av mer privat karaktär. Som alla vet finns det ett elljusspår här i byn. Detta elljusspår ligger i en otroligt vacker bokskog där det även porlar en stämningsfull bäck. Allt är helt enkelt fantastiskt vackert och skulle ha varit alldeles underbart om det inte vore så att detta elljusspår dessutom är cirka världens mest kuperade och inleds med tre riktiga mördarbackar. Aldrig någonsin har jag kunnat springa uppför alla tre backarna utan att vara tvungen att gå en bit mellan ettan (den värsta) och tvåan (som inte är dålig den heller och då är man ju dessutom trött efter ettan) för att hämta andan. Problemet där är att det är kanske högst 20 meter någorlunda plan mark mellan där ettan slutar och där tvåan börjar, så så värst mycket tid att hämta andan på har man alltså inte. Min största triumf är att jag har sprungit uppför tvåan och trean, som liksom sitter ihop på ett helt bisarrt sätt, utan att stanna på krönet efter trean och samla ihop mig efteråt. Enda anledningen till att jag inte gjorde det var för att det stod ett par gubbar och språkade med varandra just där, och jag ville inte pinsamma mig med att sälla mig till deras lilla skara och stå där och flåsa och verka orkeslös. Så jag segade mig förbi mot alla odds, och sedan går det tack och lov lite neråt ett tag innan det är dags för backe fyra.
Ja, det är ju inte så himla roligt att snudd på se Döden i vitögat varje gång man ska ut och springa, så därför började jag förlägga löpträningen till områden i närheten av jobbet, där marken är betydligt planare och mer lättsprungen. Och nu börjar jag ändå tycka att jag arbetat ihop ett visst mått av kondition, och att det kanske var dags att utmana sig själv lite grann. Ta ett varv på elljusspåret helt enkelt, och INTE STANNA EN ENDA GÅNG. Det var det som var själva utmaningen, och idag var det helt enkelt dags. Kanske var det inte den bästa dagen, för jag är sådär lite halvförkyld. Eller inte ens det. Kvartsförkyld på sin höjd, eller åtminstone på väg att bli. Men sådär kan man ju gå i veckor utan att något händer om det ens händer någonting, så det är knappast någon ursäkt för att inte träna så länge man inte har värre symtom än att det kliar lite i halsen (men går över när man tar en halstablett) och man är lite halvsnuvig ibland (men inte jämt).
Hur som helst. Jag stannade till vid elljusspåret på hemvägen. Skalade av mig alla kläder utom shorts, t-shirt och sockiplast, vilket inte kändes extremt lockande när det var fyra grader varmt ute. Men man blir ju varm när man springer, så jag tog min mördartax och joggade iväg.
Kom väl ett par hundra meter, så mötte jag ett par ungar som var ute och gick med varsin hund, varav den ena, en Siberian Husky, var lös. Den sprang med raska kliv fram till oss och brydde sig mycket lite om vad ungarna stod och vrålade om hundra meter längre bort. Jag ställde mig mellan den och Remus och motade undan den så gott det nu gick tills den ena ungen hade masat sig fram och kopplat den. Jag funderade på att säga att de kanske inte skulle ha hunden lös i skogen om de inte hade mer pli på den, men det var så tricksigt att passera på den smala stigen med både hundar, ungar och hemgjort äppelvin så det blev ingenting alls sagt om någonting.
Joggade vidare i sakta mak och tog mig upp för ALLA TRE mördarbackarna i ett svep. YES YES YES! Fast jobbigt var det. Men sista biten går ju nerför, och efter ett tag så kände jag att "äh, jag tar ett varv till". Så det gjorde jag. Men precis när jag skulle börja samla ihop min mentala styrka för att forcera mördarbackarna en gång till så dök den där djävla Siberian Huskyn upp från tomma intet. Med hela raggen rest och inte en ungdjävel i sikte någonstans. Här fick jag nu ta fram alla mina alfahone-skills, göra mig stor och farlig och morra fram ett NEJ, GÅ HEM. Det sket väl den i, kan man väl säga, den fortsatte bara att svansa runt oss med raggen rest. Så jag gjorde mig ännu större och ännu farligare och röt GÅ HEM MED DIG med dov och ondskefull röst så att det nog hördes ända ner till Ulf Lundell i Kivik. Så om Ulf blivit störd i någon känslig del av den skapande processen idag så kan det mycket väl vara mitt fel. Ja, i alla fall så lommade den iväg efter ett tag, men så fort vi började springa åt vårt håll så vände den och kom tillbaka och hela alfahoneproceduren fick upprepas ett tiotal gånger innan den plötsligt försvann rätt in i skogen med några raska språng.
Kan väl säga att varv två inte var lika avslappnat som varv ett. Remus tvärstannade i någon av backarna och jag lät honom göra det. Mördarbackarna en gång = jobbigt men okej. Mördarbackarna för andra gången = skitjobbigt och inte lika okej. Inte när det dessutom sprang omkring en lös hund som man kanske måste vara redo att börja maktdemonstrera mot dessutom. Var det så här det var för Paolo Roberto när han var kungen av Kungsan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar