Idag har jag haft uppdrag som hoppdomare. Ibland är det roligt, ibland är det en sådan misär att självaste Lars Norén skulle kunna hämta inspiration direkt från domartornet om han körde fast i någon ångestfylld sekvens. Det är tur att vissa förträngningsmekanismer är effektiva, annars borde man genomgå en liten sinnesundersökning för att klarlägga varför man egentligen utsätter sig för detta gång efter annan. Fast jag måste säga att dagens äventyr var ganska smärtfritt.
Vid något tillfälle inför dagens tävling muttrade jag halvsurt att jag inte ville ha några vimsiga tonåringar som tidtagare. Ur led är tiden och ingenting får de lära sig i skolan längre. På en hopptävling redovisar man tid i sekunder. Visar klockan 1.07 så tror dagens ungdom att det är samma sak som 107 sekunder. Säger man att de ska avrunda till en decimal så tittar de tomt på en, och när man börjar prata om tiondels, eller ännu värre hundradels sekunder så tittar de på varandra och fnissar uppgivet.
Så här går det till: När någon ridit i mål säger jag något i stil med Föregående ryttare hade 4 fel och tiden var...och i det skedet ska tidtagaren antingen säga tiden eller visa klockan, men det ska gå snabbt, för det är inte meningen att det ska uppfattas som annat än en konstpaus. Då är det inte läge att liksom sitta och undervisa om hur många sekunder det går på en minut eller avrundningens ädla konst. Fast man får göra det ändå. Det går sådär.
Idag var två vuxna personer städslade för tidtagning. Detta muntrade upp mig, inledningsvis. Sedan förvandlades det strax till en etter värre källa till irritation än att ha en hel skolklass med tonåringar i domartornet. För de två vuxna tidtagarna satt och samtalade med varandra om allt mellan himmel och jord, glömde med jämna mellanrum att starta klockorna (tur det finns backup), och tillkännagav glatt flera gånger att någons ritt tagit "105 sekunder" när man själv bedömt att det tagit cirka en minut. Och dessutom kunde de inte heller avrunda, utan satt och dividerade med varandra om det skulle vara 48,5 eller 48,6 sekunder i vad som kändes en evighet medan jag och hela publiken väntade med stigande otålighet. Och jag tror jag har hyschat menande och väst Ni FÅR INTE prata under tiden som jag pratar i mikrofonen fler gånger idag än under hela min tvivelaktiga domarkarriär.
I klassen därpå blev de avlösta av några tjejer i de yngre tonåren. Och de satt som små tända ljus, missade ingenting, sträckte fram klockorna i samma sekund som tiden stannades och höll tyst när jag pratade.
Jag ska absolut omvärdera Dagens Ungdom. Och framför allt Dagens Vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar