Jag är som en container full av utbränt uran

Idag fick jag ett kedjebrev. Med posten, faktiskt, jag trodde sånt var utdött. I brevet, skickat av Eve-may-she-burn-in-hell, uppmanades man att skicka en "läst pocketbok" till den första personen på listan samt skicka brevet vidare till sex av sina vänner. Man börjar då genast fundera på vad som skulle hända om man skickade en oläst pocketbok. Kioskvältaren "Dammexplosioner", till exempel, den är ju inte precis sönderbläddrad av mig i alla fall. Men då får man väl onda ögat. 
 Det är sällan någon hoppar av, alltså kan du få 36 böcker för priset av en du köpt och läst, stod det i brevet, men eller hur. Jag skulle vilja påstå att det är ofta till alltid någon som hoppar av. Jag gör det till exempel alltid, alltid, alltid. Jag drabbas visserligen också av all världens olycka och har åtskilliga dödsdomar hängande över mig för att jag brutit en kedja som startades av några barnhemsbarn i Guinea-Bissau 1953, men det är smällar man får ta.
 

Om du inte kan delta inom två till tio dagar så meddela mig, person nummer 2 på listan, av hänsyn till de andra som är med, stod det vidare. Det är ju nästan så att man får lust att delta inom bara en dag i ren protest mot en så dålig formulering. Fast nej. Det får vara någon måtta på hur dumt  det får bli. Faktiskt.