Till stallet istället, v 36 2022, pt 1

Tydligen ska jag ur komfortzonen vare sig jag vill eller ej. Jag vill ju 1. Rida ponny. 2. Slippa byta häst. Inget av detta blir verklighet. Nu när jag precis börjat vänja mig vid Jättinnan, ja då ska jag upp på Travaren istället. Travaren är alltså ingen travare utan en f d körhäst som skolats om till ridhäst. Enligt Wikipedia är körning samma sak som inom ridsport en disciplin som går ut på att man ska köra en, två eller fyra hästar. Låter rätt kul att körning är en gren inom RIDsport, men men. Alla fattar väl? Travaren kom till stallet någon gång i våras och vad jag har sett av honom så är han snäll, kan bli trippig och har svårt att fatta galopp. Det senare eftersom han ju faktiskt inte är riden speciellt länge och i mycket fortfarande är att betrakta som en unghäst. Travaren påminner hur som helst rätt mycket om en f d travare som vi hade på ridskolan på 90-talet. Vi som minns (och vi är ändå några stycken), vi minns. HUR SOM HELST. Nu har jag ju bestämt mig för att vara positiv och bejakande och se möjligheter istället för problem, i alla fall i ridningen och i alla fall tills motsatsen är bevisad.    

Jaha, så jag upp på ryggen och iväg. Fick lite tips och goda råd från andra i min grupp som ridit honom plus ungdomen som hade honom lektionen innan, och det kan väl sammanfattas med: mjuk hand. Tyckte jag red som om tyglarna var gjorda av glas, men det kändes som att så fort jag bara nuddade tyglarna så stannade han upp och började korta steget och trippa och stå emot. Enda möjligheten att få honom att gå fram med någon reda var att rida på halvlång tygel och i princip helt utan stöd. Kändes skumt och han var spänd och det kändes som att han hade huvudet i vädret och ryggen sänkt om han gick fram, och tappade all bjudning om jag försökte rida honom på i form. Då är man ju inte direkt mallig. 

Sen skulle vi galoppera. Det gick skitdåligt och det var 100 % mitt fel. Vi galopperade på volterna och jag blev så djävla stressad av att alla andra galopperade och jag fick inte igång honom och så slutade det med att jag travade skitsnabbt på en liten volt och försökte hitta en plats att komma ut på den stora volten och det var som att försöka komma in i en rondell i rusningstrafik. Exakt så man INTE ska göra, vi har pratat om det här tusen gånger i gruppen och alla är eniga om att det bara är att TA SIN PLATS och det är ingen som blir sur för att man liksom knör sig in. Dessutom blev det inte bra eftersom han var så superkänslig i munnen så det blev liksom försök till galoppfattning med handbromsen i. Fick väl till slut till en fattning i vardera varvet i alla fall, han hade väldigt skön och bekväm galopp när han väl galopperade. Men jag var så sur och besviken på mig själv som inte kunde ge honom bättre support. Aja, nästa gång ska jag fan i mig TA MIN PLATS och göra om och göra rätt.

Sedan skulle vi rida öppna och sluta längs med långsidan. OCH DÅ GICK DET PLÖTSLIGT SKITBRA, i alla fall i öppnan, som ridläare I ändå hade sagt att "de som inte är så rutinerade kanske inte klarar hela sträckan", men johodå sa Travaren och böjde sig så fint och klev på framåt så bra. NAJS. Slutan blev väl inte riktigt lika bra, men där var det nog mer jag som krånglade till det. Tror inte han gick på fyra spår, men han hade bakdelen innanför spåret i alla fall, alltid något. Mellan öppnorna och slutorna skulle vi trava längs fyrkantsspåret för att få igång framåtbjudningen. Och SE DÄR, då började Travaren plötsligt slappna av och söka sig framåt och neråt och var riktigt trevlig att sitta på. Och precis när jag kände att vi började få lite connection så var lektionen slut, det är ju sen gammalt. 

Tänkte faktiskt mycket på mina ledande tygeltag på böjt spår som jag fick kritik för sist.  Kände några gånger hur Travaren höll på att falla inåt på volten och då fokuserade jag på att ha tyngdpunkten mitt på istället och genast gick det bättre. Det är ju verkligen inte rocket science, men har man lagt sig till med en dumhet under x antal år så är det ju inte gjort i en handvändning att tänka om. Men skam den som ger sig. Idag har jag grym träningsvärk i bålen, hehe. 

På höstlovet (eller som vi säger: hästlovet) så ska det vara en extra dressyrkurs och den hade jag tänkt anmäla mig till. Igår skulle jag skriva upp mig på en lista och då såg jag att ett av mina all time high hatobjekt inom hästvärlden skulle vara med. Lång historia som kan sammanfattas ungefär så här: 

På 90-talet red jag periodvis i samma grupp som en djävla HÄXA. En sån där människa som bara klagar och kverulerar och tycker en massa och ifrågasätter varför det inte görs ditt eller datt i föreningen men som aldrig kan lägga två strån i kors för att göra en insats själv. Alltid när vi skulle hoppa och bygga hinder så hade hon någon form av krämpa och kunde inte hjälpa till. Hade vi tävlingar och man bad henne vara funktionär så hade hon alltid annat för sig just den dagen, och sen kunde hon ändå vara på plats i publiken. Sånt hatar man ju hett och innerligt när man själv har slavat som ett hjon från arla till särla in the name of föreningslivet och så glider en sån som hon förbi med en kopp kaffe och  dessutom inte drar sig för att komma med synpunkter om hur man skulle kunna gjort istället. Gaah, känner hur blodtrycket stiger bara jag skriver om det. Googla "utan skam i kroppen" så lär Häxans bild komma upp som första träff. 

Häxans barn red i samma grupp som min dotter under ponnytiden, och det var samma sak där. Intriger och tjafs och skitsnack men aldrig att hennes barn hade gjort eller sagt något fel. Nån sommar skulle barnen gå på dagridläger och då frågade Häxan om inte jag kunde köra och hämta hennes dotter vid bussen på morgonen och lämna henne där på eftermiddagen "eftersom jag ändå var ute och körde". Förklarade att jag inte kunde det eftersom jag även skulle lämna annat barn på fritids i en helt annan del av stan och sen vidare till jobb och att det helt enkelt inte fanns tid att åka inom Resecentrum för att hämta upp andra barn (sen hade jag alla gånger gjort det om det hade varit en normal människa som frågat, eller om det var en kompis till dottern, men nu var det ju varken det ena eller det andra). Och en normal människa hade väl bara svarat nä, okej, men av Häxan jag fick en lång föreläsning om hur OSOLIDARISK jag var och nu var det mitt fel att inte A fick gå på ridläger. Eh, okeeeeej. 

Andra saker som man kan haka upp sitt hat på är att Häxan alltid lyckades tjata sig till att få rida de bästa hästarna. Hon var en sån som helt enkelt inte tar ett nej för ett nej och det var väl ingen av instruktörerna som orkade lyssna på hennes djävla TRAGG antar jag. Häxan red inte på något sätt dåligt, ska man säga något negativt så var det att hon var hård i handen, men utöver det hade hon en fördjävla taskig attityd. Jag betalar inte för att rida nåt sånt, sa hon upprepade gånger nedlåtande om till exempel den där f d travaren, eller en kallblodskorsning som vi också hade på den tiden, och så skulle hon själv snika sig till de bästa hästarna med motiveringen att hon hade ont i ryggen och inte kunde rida något annat. 

Man har ju ett personligt utrymme innanför vilket man tycker det är obehagligt att oinbjudna människor befinner sig. När man diskuterade med Häxan så stod hon fan ta mig så nära en att ens fötter stötte ihop samt att hon körde fram huvudet så att man i princip stod med näsorna mot varandra, vilket gjorde att alla samtal mest gick ut på att man backade undan från henne. Det var alla gånger en medveten strategi slash härskarteknik som ju uppenbarligen var framgångsrik eftersom hon så ofta fick sin vilja igenom.

Sen hände något i början av 2000-talet, jag tror det var att Häxan rök ihop med den dåvarande ridskolechefen om något, minns inte vad för det skedde behind the scenes, men det slutade i alla fall med att Häxan bytte till en annan klubb. SÅ SKÖNT, tyckte vi alla. Sen är det ju tyvärr så att mängden av idioter i alla konstellationer är konstant, försvinner en så blommar någon annans sämre sidor ut och tar plats och energi, så det var inte som att det blev 100 % problemfritt. Men man slapp i alla fall hålla på och backa undan i stallgången för att undgå att någon klistrade sig på en på ett avstånd så att man i princip hade kunnat göra mun-mot-mun-metoden. 

För ett par år sen så hörde jag på omvägar att Häxan var tillbaka, men eftersom vi rider på olika dagar  så har jag hittills inte haft den äran. Under pandemin så var det ju dessutom inte tillåtet att vara i stallet annat än när man själv red. Men nu när jag skulle skriva upp mig på den lista där man skulle anmäla sig till den extra dressyrkursen, ja då stod väl hennes djävla namn där. PLUS att hon hade (försökt, hoppas verkligen inte att hon lyckas) paxat en av de bättre hästarna genom att skriva upp dens namn bredvid sitt eget trots att det inte stod någonstans att man skulle/fick önska hästar och ingen annan hade gjort så. 

Beslöt i alla fall att anmäla mig. Tror jag ska ha som approach att låtsas som att jag inte minns Häxan överhuvudtaget. Det borde såra hennes ego, hehe. TO BE CONTINUED såklart (men ni får vänta till november).