En gång för flera år sen var min man och jag i Malmö i något ärende, och bestämde oss då för att ta en lunch på Pizza Hut. Ni som bor i storstäder och lever i sus och dus vet kanske hur det går till på Pizza Hut, men det visste inte vi. Vi blev stoppade i dörren av en anställd som bryskt frågade oss om vi tänkte äta från buffén. Vi var väl inte riktigt beredda på att det snudd på skulle tändas förhörslampor när man öppnade portarna på Pizza Hut, så vi svarade lite svävande att vi inte riktigt visste.
- Ja, för buffén gäller bara fram till klockan två, påpekade Pizza Hut-människan snäsigt, och så visade det sig att klockan var 13.58 eller däromkring.
- Jaha, men då äter vi väl inte från buffén då, sa vi lantisar lite menlöst och blev därmed anvisade ett bord och en meny. Pizzorna var sjukt dyra. De kostade typ runt hundralappen om jag inte minns fel, och då var det här ändå några år sedan. Men vi var hungriga, så vi bet i det sura äpplet och beställde in varsin dyr-pizza. De kom in. Bara pizzorna.
- Ingår det inte någon sallad, undrade snikna vi då.
- Den kostar 25 kronor extra, ska ni beställa eller? snäste Pizza Hut. Det skulle vi inte, bestämde vi. Vi åt upp våra dyra pizzor och drack kranvatten och kände oss lurade. Sedan beslöt vi att vid något tillfälle gå till Pizza Hut i god tid innan klockan 14 och se till att vara riktigt djävla utsvultna, och sedan äta så mycket att de åtminstone började förlora pengar på oss.
Det har nu av olika skäl aldrig blivit av att vi har gjort det. Vi är inte så ofta i städer där det finns Pizza Hut för det första, och när vi väl är det så har vi väl inte varit pizzasugna, alternativt tillräckligt hungriga. Så hämnden har fått ligga på is ett tag, kan man väl säga.
Igår när Micke och jag hade jobbat färdigt så hade vi planerat att åka till Gardermoens flygplats och äta något litet trevligt där i lugn och ro i väntan på planet hem. Dock kom vi inte iväg i tid och så var det snökaos och tjockt med trafik, så vi hann bara precis sladda in på Avis' parkering och lämna tillbaks världens fulaste hyrbil och sedan skena till säkerhetskontroll och incheckning. SEDAN blev det stiltje, och då stod det väl ett djävla Pizza Hut Express där och frestade våra tomma magsäckar med lömska dofter. Ett erbjudande om en pizzaslice och juice eller vatten för 49 norska kronor visades på en skärm och vi beslöt oss för att stärka oss med lite kalorier så att vi skulle stå oss hela vägen hem. Så vi ställde oss tappert i världens längsta kö, blev tilldelade varsin slice vid någon slags värmebänk och slussades sedan vidare till kassan hundra mil längre bort. Ja, och då visade det sig att erbjudandet var en BARNMENY, och vi som var vuxna fick inte lov att köpa Pizza Huts djävla BARNMENY utan fick betala, och nu skämtar jag inte, ÅTTIONIO DJÄVLA NORSKA SPÄNN för en handflatestor bit pizza och ett glas juice. Man tror ju inte att sånt existerar, det är nu man vill ha lite av Falling Down-Michael Douglas The customer is always right-attityd och bara gå loss med en k-pist inne på Pizza Hut. Men vi a. hade passerat säkerhetskontrollen och hade därför inte så mycket som en nagelsax att tillgripa, samt b. var trötta, hungriga och för mesiga för att ställa till en scen framför 100 mils köer, så vi bara surade ur ett "jaha, OKEJ då" och betalade. Ibland blir man förvånad över sig själv.
2-0 till Pizza Hut, det känns inte bra. Men hämnden kommer, var så säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar