Blev hembjuden till The Wendels efter jobbet idag. Såg framför mig hur vi skulle sitta och päsa i vårsolen på deras jättelika trädäck i västerläge. Så blev det inte riktigt. Oliver sov när jag kom dit, och det fortsatte han med ett bra tag. Sedan vaknade han och skulle äta. Han äter cirka långsammast i världen. Ingen stress där inte, men det är säkert bra. I alla fall, när vi äntligen kom ut på trädäcket hade solen försvunnit ner bakom trädtopparna och vinden friskat i och påminde om att det faktiskt inte är mer än knappt mitten på mars än.
Lekte Djungelboken med Adrian istället. Vi hade en leksaksapa (Kung Louie), en leksaksbjörn (Baloo) och en leksaksleopard (Bagheera, som visserligen är en panter, men såna detaljer behöver man ju inte haka upp sig på). Sen hade vi inte mer djurrekvisita, utan fick använda ett par strumpor för att gestalta Kaa och Mowgli. Adrian bestämde att alla i Djungelboken skulle leka kurragömma, och jag fick den stora äran att gömma Mowgli, som en annan djävla inkarnation av Staffan Westerberg, men det får man väl ta och det är väl bra att barn använder sin fantasi.
En mycket DÅLIG sak är att min fot gör ont. Den gamla krigsskadade Kalle Ankafoten alltså. Bara sådär, helt lömskt och svekfullt. Igår var allting bra, i morse vaknade jag med en helt öm vänsterfot. Inte ont-på-det-gamla-vanliga-sättet i och för sig och förhoppningsvis tack och lov, utan nu gör det helt omotiverat djävulskt ont på en punkt på fotens ovansida. Ungefär som ett blåmärke, fast det syns ingenting. Ingen svullnad (tror jag åtminstone), ingen värme, bara ont utav bara HELVETE. Har inte gjort någonting som motiverar detta, inte slagit mig, inte vrickat till mig (trampade i och för sig snett igår, men det var med den andra foten och jag tror aldrig någonsin jag har "vrickat" eller "stukat" foten annat än när jag försökte slippa vara med på gympan på mellanstadiet), har inte tappat någonting tungt på den heller. Har visserligen promenerat flitigt i helgen, men det brukar jag ju göra, och om det vore någon form av överansträngning borde det komma smygandes, inte pang bom rätt på sådär bara.
Är helt deprimerad och smått panikslagen pga detta och har utfärdat ett mycket altruistiskt löfte som jag ska infria om det bara går över AV SIG SJÄLV inom kort och helst aldrig mer kommer tillbaka. Återkommer om det blir aktuellt. Nu har jag smort in foten med några av mina tusentals olika liniment, samt lindat in den i värmedyna med hjälp av en halsduk och tänker tillbringa resten av kvällen i stillhet. Vilket inte är lätt när man inte riktigt fått sin dagliga dos av promenerande, men Herren hjälper den som hjälper sig själv, HOPPAS JAG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar